s a r a s p h e r e - livet och nuet

Russki fitness!

2010-09-13T19:43:00.001+01:00

Lite kettlebellträning ackompanjerad av Biggest Loser. Deras framsteg är sjukt peppande, även i vardagsrummet vevandes med ryska kanonkulor.

Bland danska skallar och flodhästar

2010-08-29T16:26:00.003+01:00

Igår fick jag vara med om något speciellt. I april anmälde jag, kära syster och Jossan oss till Midnattsloppet i Köpenhamn och under gårdagskvällen var det så dags.

Min uppladdning hade varit helt av det "osportsligare" slaget. Dagen hade ägnats åt deltagande på några av våra bästa vänners dop, med tillhörande mottagning och fest efteråt. Jag var fixad klackarna var på, men när de andra intog vinet och ölen skålade jag glatt och förväntansfullt med bubbelvatten.

Så vid sjutiden tog vi tåget över till Köpenhamn. Staden började mörkna, vi började gäspa och mötte partysnygga människor på väg till kvällens begivenheter. Istället hämtade vi ut våra lysorangea funktionströjor, tidtagningschip och började ladda mentalt inför starten som skulle gå 22:00. När mörkret helt hade lagt sig över staden gick startskottet, och min första löptävling på 10 kilometer hade startat.

Syster och jag gick ut i ett (för mig) ganska hårt tempo. Trots det kändes kroppen pigg och springsugen. De första kilometrarna gick genom Parken Zoo, som var totalt mörk och hade smala stigar man sprang längs med. Endast ljuslyktor vid sidan indikerade var fötterna lämpligen skulle placeras. Inga djur sågs till, de sussade nog som bäst, men vi fick springa genom flodhästbassängen iallafall. Efter zoot fortsate vi genom en park med många kringelikrokar. Jag uppskattade märkret enormt. När ett sinne, synen, stängdes av registrerade man färre hinder in sin väg. Ett exempel är uppförsbackar, vilka man upptäckte genom att det började bränna mer i benen, men då var man redan halvvägs uppe. Jag njöt faktiskt, men jag tyckte det var jobbigt. Men oavsett hur jobbigt det var så var kroppen inställd på att springa och hålla tempot.

Efter sju kilometer gick det lite jobbigare. Benen blev lite tyngre, klippet i stegen blev lite slöare men jag pinnade på i samma tempo. Vi kom ut på gator och folkets hejarop var peppande, såsom de reklamprydda högtalarstationerna som pumpade hårdrock. Och de brasilianska showbrudarna då förstås.

Vid nio kilometer kikade friidrotts-Sara fram och tänkte att återstoden är ju bara drygt två varv på en friidrottsbana, easy peasy. Löpsteget höjdes, armarna pendlade lite mer frenetiskt, och vi ökade tempot. Den sista kilometern var lång men jag kände hela tiden att det var inte ens fem minuters jobb kvar. Men det var en mållinje som, som alltid, var ofantligt skön att passera. Syster och jag gick i mål samtidigt hållandes händer och vevandes med armarna. Tiden blev 53:07 och jag konstaterade nöjt att kroppen hade pallat tempot hela vägen. Den euforiska känslan efter en löptävling sköljde över mig och speciellt denna gång, där jag hade pressat mig mer än på länge.

Midnattsloppet kan absolut rekommenderas. Och det är inte sista gången jag drar på mig löparskorna och ger mig ut när mörkret fallit på. De bästa uppförsbackarna är ju alltid de man inte ser.

Belöningscentret Linnéaträdgården

2010-04-02T09:43:00.004+01:00

Påskhelgen inleddes med celebert besök från de norrländska vidderna, nämligen min ömma moder. På morgonen hade det varit strålande fint väder men då moder väl hade äntrat helsingborgsk mark stod molntäcket tjockt på himlen (modern hade visst fastnat i någon affär i Lund, hrmpf). Vi vägrade dock att inte genomföra min plan på att moffa våfflor på Linneaträdården, efter att ha blivit så inspirerad (och omåttligt våffelsugen) av Ka:s besök där.

Förväntningen (och luftfuktigheten) ligger tät inne i växthuset.

Moder är glad över att slippa den gnistrande halvmeterhöga snön uppe i Lappland. Hur kan det på något vis vara sämre än ett regnigt och haglande Helsingborg?!

Mmmm.. massa grädde och en rejäl klick sylt. Våfflor gräddade i kärnat smör från huskossan bakom gården (inbillar jag mig).

Sedan killade det i shoppingtarmen så vi begav oss ut bland shoppingstråken utanför trädgården. Utfallet var gott i form av en påskgul begonia.

Kvällen bjöd på pilates med en kvasisadistisk instruktör på Actic. Ska nu ut på en löprunda innan dagen sedan bjuder på äggmålning och påskmiddag hemma hos stadens vassaste projektledare och hans vackra och höggravida hustru.

Glad påsk på er alla!

Avdelning "Känn ingen press"

2010-04-01T08:50:00.004+01:00

Jag fortsätter med ett inlägg till i jobbsökandets tecken.

Du trodde att du lyckats rätt bra med ditt CV? Rätt tabavstånd, rättstavat och med en fin bild från CV-fotograferingen på eee2010? Think again, de här grabbarna och tjejerna har tagit detta med CV till en helt annan nivå. Låt dig inspireras.

70 Most Artistic and Creative Resumes Of All Time

Posted using ShareThis

Möbelerotik?

2010-04-01T08:08:00.002+01:00

I mitt jobb uppdateras jag ständigt om abetsmarknadsdagar och mässor som sker i regionen. Vi coacher utbyter länkar flitigt via mail för att sedan tipsar våra deltagare om möjligheter att visa upp sig för arbetsgivare.

När jag fick en sådan länk häromdagen blev jag mentalt röd om nosen och var helt säker på att min kollega hade drabbats av virus. Ämnet på meddelandet XXXLutz. Visste inte där för en sekund om jag skulle öppna meddelandet. Kunde redan se den pinsamma situationen framför mig; jag öppnar mailet, får upp en bild vars motiv inte alls en mor kan älska, kanske med lite suggestiva tyska ljudeffekter, och precis då kommer ju såklart kontorschefen förbi och hela skumrasket avslöjas. På helt felaktiga grunder förvisso men ändå, total pinsamhet!

Nå. För att komma till det fina i kråksången. Detta möbelföretag ska öppna upp i Ikeas gamla lokaler i Malmö, och söker en massa folk som vill arbeta där. Det finns en uppsjö av tjänster som de kommer presentera vidare på sin jobbmässa den 16-17 april, vilket även kommer att vara ett klockrent tillfälle för intresserade potentiella medarbetare att visa upp sig.

Visst namnet kan ifrågasättas till absurdum, men då nya arbetstillfällen skapas i regionen så blir jag glad.

Mitt i veckan-marvel

2010-03-31T07:47:00.004+01:00

Idag kommer att bli en bra dag. Jag känner det på mig. Trots att regnet hittills har pinat staden så rår det överhuvudtaget inte på mitt humör idag. No sir'ee.

Dagen börjar med coachning av duktiga och kompetenta adepter nere i Malmö. De har hittat intressanta annonser som vi ska lägga fokus på idag, och med deras driv och lite därutöver-pepp från mig kan stora saker hända! Jag trivs väldigt bra i coachrollen då jag får möjlighet att se människor växa, rakt framför ögonen på mig. Mäktigt.

Apropå att växa så var jag på en intressant workshop igår med duktiga Sofia Sivertsdotter (mer om henne på Authentic Avenue). Dessa workshops går av stapeln en gång i månaden och går under namnet Wag Your Soul. Varje gång mediterar vi (en utmaning för mitt logiska, naturvetande jag) och lyssnar sedan på Sofias tankar kring ett tema. Och den kvinnan är klok hon! Månadens tema var enkelhet och hur mycket vi fokuserar på formen av våra liv istället för innehållet. Tänkvärt!

Sedan väntar något jag har velat göra så länge. Alla andra har redan gjort det, kanske till och med två gånger. Ämnet är sedan länge utdiskuterat och ingen vill längre ha en blå version av sig själv omkringlurkandes. Men äntligen ska jag få se Avatar! Det gör jag med den bäste i 3D-version (både film och bäste) på en av Malmös salonger i afton.

Och imorgon kommer moderkakan ner för påskfirande och mys.

Som jag sa, good times!

Mi vida mi queso

2010-03-30T11:17:00.002+01:00

Hatten av för keso! Inspirerad av träningsbloggen Spark i baken lagade jag idag kesoplättar till lunch. Så gött!

Kesoplättar med kardemumma

25o gram keso
2 ägg
3 msk dinkelmjöl (det hade inte jag så jag tog vanligt)
lite salt
(jag la till lite kardemumma, rekommenderas!)

Blanda ihop och stek. Gör dem ganska små (cirka 1 dm i omkrets) så håller de ihop (ihopa för mina skånska läsare) bättre. Servera med tinade bär och grädde. Det hade jag gärna gjort men hade det inte hemma (dags att handla?) så jag tog lingonsylt.

Att en så snabblagad lunch kan vara så nyttig och god!

Skidra McFrosty

2010-02-12T09:50:00.001+01:00

Det var minus sjutton grader och dags för första skidturen. Moa the mighty labrador amöbade sig ur skaran av människor, vilka samlats i farstun för att tillsammans ingjuta tillräckligt mod för att ta sig ut i det karga vinterlandskapet. Screw this, sa Moa och la sig bekvämt i tygsoffan istället.

Pappa vallavidundret väljer omsorgsfullt vilket klister som ska brukas för att kompensera för mitt spann, som av någon outgrundlig anledning är betydligt mindre nu än då jag var 14. Mycket bulla senaste åren? Vi skyllde på underhudsfett och pratade inte mer om saken.

Jag uppmuntrade vallavirtuosen under hela förloppet. Ett gammalt skidrarordspråk är don’t bite the hand that valls your skis.

Jossi, min medskidare på Tjejvasan samt innehavare av liknande genpool som jag själv, sa att dessa stavar skulle säkerställa oerhörd framgång i skidspåren. Jag var skeptisk men litar ju till fullo på min äldre (snart 30, jeeezez!) och visare syster.

Hon, å andra sidan, var uppenbart nöjd över sitt rävspel. “Johanna FTW” hörde jag henne mumla tyst flera gånger för sig själv, som i trans. Läskigt..

Men så tapper jag var! Första rundan resulterade i närmare åtta tillryggalagda kilometrar, samt äppelröda (halvförfrusna) kinder och ismarinerade hårtestar.

Tror syster var lite trött. Hur lyckas man annars flåsa ner en hel bild?

15 dagar kvar till Tjejvasan..

Spara och Slösa

2010-02-11T22:11:00.003+01:00

Idag var jag på mitt livs första personliga rådgivning på banken, med en kille som per automatik nu blivit min personliga bankman. Hur vuxet är inte det? Temat för dagens möte var det ekonomiska mål jag och min käre J har framför oss, nämligen att inom två år köpa en bostadsrätt. Vi pratade om hur vi bäst kan placera sparpengarna under premisserna att vi om två år kommer shoppa upp varenda slant på passande bohag. Inget långsiktigt här inte, no sir'ree.

Bankmannen var inte alls någon tweedklädd gråhårig man som slog mig i huvudet med en lyckoslantentidning då jag berättade att det förra sparkapitalet gick till att hoppa fallskärm på Nya Zeeland. Nejdå, den här bankmannen hade också slängt sig ur ett plan då han backpackade genom NZ och planerade redan nästa adrenalinstinna getaway. Är det då man vet att man är vuxen, då man inte ens får känna sig lite ung och rebellisk i mötet med sin bankman?

Dagen fortsatte med att bjuda på idel spännande saker. Bland annat semla med min ballaste entreprenörskompis som nu är registrerad egenföretagare. Det var hon som var spännande alltså, semlan var mest bara god. Nå, är så stolt över henne att jag i det närmaste har uppnått modellängd.

En annan spännande aktivitet har även uppenbarat sig. En aktivitet som ger mig anledning att de närmaste dagarna prata betydligt mer spanska än vad jag annars har skäl att göra här i skåneland..

Magfuskare

2010-02-10T20:27:00.003+01:00

Jag kom precis hem från gymmet. Min vana trogen avslutade jag passet med lite core, det vill säga mer inriktad på bålmuskulaturen, aka mage och grabbarna.

Jobbigt det är!

Här har ni en tjej som har gjort uppsittningar (det hette ju så förr i tiden) ända sen jag var nio bast och började fysträna med friidrotten. Ständigt dessa torsolyft, upp ner upp ner. Sedan jag äntrade fitnessbranschen har jag instruerat hundratals pass i konsten att sätta sig upp för att genast ångra sig och sjunka tillbaka till marken.

Nu undrar jag till vilken nytta?!

Ända sen jag var på ett pilatespass på Helsingborg Wellness för ett tag sedan, där vi gjorde pilates-situps, känner jag mig i princip som en magfuskare. En som tidigare har gjort hundratals situps på varann utan att blinka (skrävelvarning på den) klarar nu knappt tolv med bibehållen teknik. Whut?

I pilates får nämligen inte magmusklerna "sticka ut" då man gör crunches. Man ska alltså hålla in magen maximalt under hela övningen. Sug in magen , och lägg den sedan bakom naveln. Typ.

Alla gymråttor som ligger och beundrar sina synliga rutor under uppsittningsessioner ligger egentligen och beundrar sin förmåga att endast prestera femtio procent.

Femtio procent. Jag ryser.

Hej främling, vad är du rädd för?

2010-02-02T22:02:00.003+01:00

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja min beskrivning av dagen jag har haft idag. Det är så mycket tankar och inspirationsfjät (dagens nya ord) i huvudet som vill komma ut samtidigt eftersom alla anser att just de är viktigast.

Dagen började med grupparbete med finaste och roligaste gruppen. Som jag njuter av grupper utan prestige, där man blandar stort och smått, garv och allvar. Där det är viktigt att resultatet blir bra, men fanken viktigare att man har brustit ut i åtskilliga skratt tillsammans. I like this.

Efter dagens arbete var jag med på Marknadsföreningens eftermiddagsevent kring coaching där vi fick lyssna på en intressant föreläsning om mod som hölls av denna fascinerande tjej. Jag blir alltid så upprymd då jag hamnar i sammanhang tillsammans med andra som delar min glöd för personlig utveckling. Sånt gaulet flöde av energi och inspiration!

Efter föreläsningen satt vi i grupper med främmande människor och pratade med varandra och en coach. Vi alla fick berätta om en rädsla vi känner, och blev sedan coachade av den coachkunniga och varandra. Jag berättade om en rädsla jag aldrig riktigt tidigare klätt i ord, och det förvånade mig hur lätt det var att öppna sig för kompletta främlingar. Och kontakten som uppstod mellan oss då företagsledaren, sjuksköterskan, ingenjören och studenten öppnade sig för varandra, det påminde mig om hur oerhört coola möten mellan okända kan vara!

Jag lämnade eventet direkt efteråt för att hinna till sista aktiviteten för dagen, men full av glädje och energi samt många nya kontakter som triggas av samma saker som jag. Good stuff!

Ignorance is bliss

2010-01-30T13:54:00.003+01:00

Lagom till helgafirandet har jag dragit på mig en förkylning. Inte den bästa av tajmingar men iallafall mina sjukdomar verkar aldrig ta mina åsikter om sjukdomsinpassande i särskilt stort beaktande.

Igår var dock ingen fara på taket, jag kunde ju bara förklara min inaktivitet och ovilja på att jag helt enkelt ägnade mig åt fredagsmys. Vi åt hemlagad pizza, såg på Lets Dance och proppade i oss gottigheter från Bogarts.

Däremot idag är passiviteten inte lika charmig. Vädret är fint, det finns massa roliga människor att träffa och Helsingborg är mitt ostron. Men med rödsnuten näsa och kraxig stämma är det svårt att känna sig tillräckligt on top för att ta sig ut på staden och socialisera.

Tills jag insåg att min enskilda firma Snyteri och Självömkan AB endast är lönsamt om jag lägger ner massa tid och resurser i det. Och ett bra sätt att problemhantera är ju att sticka huvudet i sanden visst?

Nu har jag därför planerat in ett digert schema för återstoden av denna dag. En fika med grabbarna efterföljs av en promme&kaffe med bästa JK och avslutas med god middag och ett glas rött med A.

Aah, känner mig redan lite friskare..

Baby there's no other

2009-10-28T05:39:00.002+01:00

Jag är mitt uppe i tentaplugg. Och jag kan nu utan tvekan säga att denna period har fått ett soundtrack. Jag pratar om detta videklipp av Lady Gaga där hon fullkomligt ÄGER pianot då hon sjunger en opoppig version av sin 'Paparazzi'.

Jag går igång på detta så hårt.

Jag som inte ens diggar Gaga. Men av detta klipp: I'm your biggest fan.

Stewart Island 2

2009-10-13T09:52:00.003+01:00

Denna lilla krabat såg vi ligga mitt på en trekkingled på väg mot Maori beach. Den gav upphov till ideliga diskussioner om vad tusan det var (det är jobbigt att inte kunna artbestämma något, okej?). Vi fick vänta en hel dag innan en snäll vattentaxichaufför snabbt fastslog att det var en "baby possum". Som troligen blivit förgiftad. Det tyckte vi var lite jobbigt. Han hade ju hunnit bli lite polare sådär.
Ingången till Rakiura Track (en av Nya Zeelands Great Walks). Varför kedjan? Enligt den maoriska skapelseberättelsen var Nya Zeelands sydö kanoten som demi-guden Maui färdades på. I denna kanot drog han upp nordön ur havet. Stewart Island (Rakiura på maori) var kanotens ankare (därav Stewart Islands första namn "Te Punga o Te Waka a Maui"). För att porträttera detta har man alltså format ingången till parken som en kedja. Neat.

Glada trampers med håret i svettiga stripor i pannan. Nice!

Nu ska ja'llt visa hur benpressen gettme' ena riktiga power muscles!

Den skönaste demonstratören av flytvästanvändande. Ever.

Stewart Island 1

2009-10-13T09:27:00.005+01:00

Vackra Stewart Island. En ö utanför Nya Zeeland (förstår ni? Längre bort, ännu mindre, vars invånare tycker att NZ "är lite väl stojigt"). Dit åkte Jonas och jag och passerade den gångna helgen. Mitt i "the roaring forties" vilket innebär att man garanterat får tre årstider per dag (inte bara ett försäljningsknep, å nej). Precis såhär fint var det:

Regnklädesyoga. Där raka ben innebär spruckna sömmar och efterföljande skratt från publiken.

Det underbara vardagsrummet på Jo & Andy's B&B. Bara att botanisera bland alla spännande böcker skulle spänna sig över en mindre kiwifågels livstid. Jonas läste på om både Ukraina och Amerikats framväxt.
Se upp för nationalstoltheten kiwifågeln! Av skylten att döma kan man tro att dessa skapelser är en vanlig syn på ön och innebär potentiell livsfara vid oaktsam körning. I själva verket får man betala dyra pengar för att gå på så kallad kiwi-spotting, sent om natten dessutom, där inga pengar återbetalas om man "mot förmodan" inte skulle stöta på fjäderbollen.

Txtn NZ style!

2009-10-04T20:07:00.004+01:00

Något som vi märkte ganska snart här i nya zeelandet är hur lokalbefolkningen, the kiwis, formulerar sig i sms. Straight Compton style ya'll! Det är nästan så att man väntar sig ett "yo momma so fat.."-skämt någonstans varje sms. Här följer några exempel för att illustrera min poäng:

"Haha, Id imagin! Whr is smwhr u knw 2 meet? (försöker bestämma mötesplats med en kiwi-väninna)

"Oh, whud u go2 da ball wit? Im just laxn ot at hm wt bout u?" (En kille från min entreprenörsskapsklass som inte riktigt kunde "take a hint" trots att jag namedroppade Jonas i varje meddelande)

Inte bara vänner som har slut på vokalkontot, här följer ett sms från min teleoperatör Vodafone:

"Gr8, yr credit card top op of 20.00 was successful. Pls keep 4 yr records."

I Sverige kan jag ju få halvkrupp på folk som inte använder skiljetecken i sina sms. Är det nu dags att krypa till korset och förlåta sina landsmän, som iallafall går igenom besväret att använda vokaler?

(Som vanligt är det tjejen tillika språkfascisten som har skrivit brevet.)

Spider-Me del två

2009-10-04T09:13:00.002+01:00

Vackra Long Beach i fint väder. Sånär som på en kort men intensiv hagelstorm höll sig de utlovade hällregnfesterna och snörejven sig borta.

Stilstudie i den kissande bergshunden.

Spider-Me

2009-10-04T08:44:00.008+01:00

Bergsklättrare Sara till er tjänst. Här kommer min lördag i bilder; bergsklättringen på vackra Long Beach, Dunedin, Nya Zeeland.

På den vackra stranden Long beach norr om Dunedin.

Klättring med fokus på ben..det vill säga, i prncip inga hållmöjligheter alls.

"Äntligen hittar jag en corn flakes-stor yta att placera foten på.."

En bra idé r att lita på den som håller i tömmarna nedanför. I mitt fall trevliga Sara från Holland.

Mitt hjärta klämtade och armarna darrade efteråt, vilken fantastisk dag!

Sold to the giggling girl in front!

2009-10-04T00:00:00.005+01:00

Jag har haft en enastående tid på sistone. Skolan har börjat tagga ner tempo vilket innebär att jag kan börja fokusera på det som komma skall - den stora resan runt NZ. Då jag pratade med några internationella vänner och international advisers insåg jag ju det som jag egentligen vetat så länge. Resan vi vill göra kräver en frihet som i sin tur kräver en bil.

Så sagt och gjort. Samma kväll (i onsdags) så besökte jag och min fina danska vän Gitte en bilauktion. Jonas jobbade så han kunde inte följa med. Jag frågade honom om det var okej om jag budade ifall jag hittade något fint. Han sa att han litade på mitt omdöme. Jag trodde ju aldrig själv att där skulle finnas något som dels föll damen i smaken och dels föll i vår strama budgets dito.

Bilarna rullades fram en och en. Vissa budades på, de flesta inte. Men det som roade oss mest under auktionen var den fantastiske auktionsförrättaren som gick all in med speedy talk och yviga handrörelser, trots den fåtaliga publiken. Jag trodde att alla satt liksom jag och väntade på den sista bilen som hade sett ut att vara i bra skick och vars "estimate sale price" endast var på 1000 - 1500 dollars (cirka 5000 till 7500 svenska kronor). Men den den blåa Nissan Cefiro från 1995 kördes fram var det tyst så tyst. Jag satt med min budarslip nummer 88 i handen och tänkte febrilt, ska jag? ska jag inte? Då auktionsförrättaren sa "nähä, okej då.." och bilen skulle rullas iväg så tog jag beslutet och höjde slippen. Jag var högsta budaren, 900 dollar, och nu skulle det hasslas! Bilen var inte såld till mig direkt eftersom 900 var klart under säljarens reservationspris, men jag hade förhandlingsrätten.

Gitte och jag tog bilen out for a spin (vi hade ju inte ens provkört den innan budgivningen) och den spann som en pilsk perserhona. Tyst som tusan och svarade villigt på varje kommando. I liked it! Vi kom tillbaka, jag höjde budet till 1000 dollar och auktionsagenten skulle ringa säljaren morgonen därpå med mitt anbud.

Nästkommande morgon väcktes jag av ett samtal tidligt tidligt (säkert åtta! ;) för att få reda på att säljaren inte acceterade 1000. Jag höjde till 1100 och fick snart ett samtal att köpet hade gått igenom! Jag var nu bilägare! Som jag köpt själv! VP-mätaren rasslade till då vi körde ut med bilen från auktionens parkering, i vår fina blåa bil.

Välkommen med på resan!

Bild från www.autotrader.co.nz

The madness continues

2009-09-22T23:46:00.003+01:00

Som om inte de två timmarna förrförra helgen var nog för min arma kropp. Nu har jag beslutat mig för att utsätta mig för en liknande prövning en till gång. Och till och med kanske lite bättre förberedd? För säga vad man säga vill om Moro Marathon och vilka tankar som for genom mitt huvud stundtals under tiden (&%¤#&!) så gav det tamejtusan mersmak.

Så.

Göteborgsvarvet 2010 it is!

Då jag anmälde mig erinrade jag mig om en annan bokningsbekräftelse jag vid något tillfälle sett i min inbox. Jag sökte på termen och jodå, jag var ju visst redan anmäld till ett lopp. Tack syster (?).

Tjejvasan 2010 it is!

Ehhe..

Jo, men att vara flitig visade ju sig vara en fin idé?

2009-09-22T01:02:00.003+01:00

Aningen bitterhet i rubriken var helt med vilje.

Igår hade jag en så flitig, så flitig dag. Jag lyckades med konstsycket att göra färdig en essä som inte skulle vara inne förrän tre dagar efter. Den som ens påstår sig att till en nanoenhet känna mig vet att vara ute i god tid sällan är en av mina fortes. Men då är jag ehurderligt effektiv då det verkligen ska till sedan. Nå, essän var färdig och jag njöt till fullo av återstoden av kvällen.

Tills imorse. Då läste jag ett announcement från min lärare som sa att hon hade fått många frågor från kursdeltagare som hade fått ämnet lite om bakfoten. I detta announcement klargjorde hon en gång för alla vad det var hon var ute efter.

Jag var ju självklart en av dessa arma själar som missuppfattat vad hon ville, vilket nu har medfört att halva min essä måste bytas ut och skrivas om.

Jag såg mig ha två alternativ; att bli less och förbannad eller att ytterligare en gång uppbåda gårdagens flitighet och ta tag i det. Jag valde det sistnämnda så nu jäklar ska jag essäa järnet i en timme, vilket borde räcka för att, en gång för alla, bli klar med essän. Och vet ni vad, det är fortfarande två dagar tills den ska vara inne så det möjliga personliga rekordet kvarstår!

Det är det det handlar om. I varje situation har man minst två val. Man kan i de flesta fall bli less och nedstämd, eller så ser man vad situationen har gett för ny möjlighet man inte skulle ha fått annars. Jag i detta fall får fördjupa mig i ännu en maorisk danstyp. Och det var väl av intresse för maorikulturen som jag valde denna kurs? Hur kan jag då bli lack av att jag ges ett tillfälle att ytterligare fördjupa mina kunskaper i ämnet?

Sedan blir ju allt lite lättare av att ha snygga Beyoncé i lurarna. Hennes sista album är stundtals smärtsamt bra. Yow!

Tongabilder! (och hail to the glory of Chrome!)

2009-09-20T08:00:00.005+01:00

Bästa resesällskapet på Tonga! Danska Gitte och spanska Daniel. Här var vi på väg till mitt och Danis dykäventyr!

Utsikten från Otuhaka, stället vi bodde på på huvudön. Lite väl långt från stranden dock.. ;P

Glad beach-babe på stranden vi tog oss till på äventyrstrekken. Där var man trött från idel rock climbing och försök att hålla balansen på leriga stupliknande nerfarter.

En av tyskarna i gänget vi umgicks med. Helikoptern blev grymt populär bland Tongakidsen vi höngde med en hel eftermiddag på stranden. :)

King of coconuts

2009-09-20T07:53:00.003+01:00

Gör ännu ett försök att ladda upp bilder, denna gång med Google Chrome. Come on dammit!

(Killen på bilden var den lille kille som klättrade upp i den tjugo meter höga kokospalmen på Tonga för att han yckte att vi såg törstiga ut där vi låg på playan (och för att kanske få några pa'anga i utbyte..)

Kuddkrig och animerat

2009-09-15T23:49:00.003+01:00

En sak som är oerhört bra med University of Otago är den uppsjö av roliga och billiga kurser man kan ägna sig åt efter skoltid. Det var så jag gavs möjligheten att testa belly dancing för inga pengar alls och att testa rock climbing på en av otagohalvöns fantatsiska stränder senare under terminen.

Igår började min relaxational massage-kurs som håller igång i fem veckor. Under första sessionen stod ryggen på programmet så det var bara av med paltorna och låta gruppkamraterna klämma på en och jag på dem. Så skönt! Visste inte att det kan vara så njutbart trots att det är en totalnovis som gör det. Nästa vecka står benen och fötterna på schemat. Jag är en sådan sucker för fotmassage, det är i princip det finaste man kan göra för mig. :)

Läraren förde dock ett långt samtal om individuella preferenser inom massage och kulturskillnader. Han berättade bland annat att vid massage av en maori ska man aldrig, never, nunca, ha samma färg på kudden man lägger under t.ex. knän som man lägger under huvudet. Dessa kuddar får sedermera aldrig röra varandra (trist celibat för kuddarna). Inom maorikulturen anses huvudet vara tapu (heligt) och ska behandlas därefter. Jag tror mest det är för att inte fläcka ner alla kuddar av vissa maoriers "halvdiskreta" sminkning..

I eftermiddag blir det animerat på bio, nämligen Up! Ända sedan jag blev introducerad för Nemo och King Julien har animerat nästan blivit en favoritgenre.

I'll do it.

2009-09-15T05:41:00.003+01:00

Så få ord men dock så svåra att säga emellanåt.

Idag på dagens maori performing arts practical skulle vi i början av klassen dra igenom de låtar vi hittills lärt oss. Sorgelåten Taku Rakau, den mer flirtiga E hoki mai ra och kärlekssången Mahinarangi. Vi har redan blivit bedömda och betygssatta på alla de låtarna, så alla i gruppen kan dessa låtar vid det här laget.

Då vi skulle dra igenom E hoki mai ra frågade läraren efter en frivillig som kunde leda, det vill säga sjunga/vråla vissa partier solo som leder in gruppen i nästa stycke av låten. Alla var väldigt tysta under väääldigt lång tid. I min lilla grupp som jag har övat med är jag den som har lett denna sång så jag, tillsammans med säkerligen ett gäng andra, kunde egentligen leda.

Dock sjunger vi på annat språk (maori) och jag och alla icke-maorier har ingen aning om vad orden betyder. Man leder en grupp på 40 personer och styr således dess prestation. Det går väldigt många maoriska studenter i gruppen som har sjungit och dansat dessa låtar sedan barnsben. Men alla var tysta.

Jag stod där och började bli irriterad på mig själv. Säg något då, du kan det ju! Jag ville säga att jag kunde göra det men sa först inget. Då jag märkte att ingen annan tänkte ta det så sa jag rätt som det var: "Ill do it". Lärarna var chockade, här kommer en liten utbytesstudent som inte har en aning om maori och vill leda gruppen! jag möttes av stående ovationer och hejarop av hela gruppen, glada för att någon "stepped up".

Jag ledde gruppen och det gick jättebra. Det var tur att jag sa något, för jag hade blivit arg och besviken på mig själv om jag hållit tyst, trots att jag visste att jag kunde.

50% marathon, 100% accomplishment

2009-09-15T01:39:00.001+01:00

Det har nu gått två dagar. Knäna fungerar åter efter att ha kämpat oss igenom gårdagen. Låren är inte riktigt med I matchen än men de lovar bot och bättring tills imorgon.

Fasen vad jag är glad och nöjd över mitt första halvmarathonlopp. Det hade lovats fint väder och solsken. Vi kom till Edgar Centre vid tio över nio. Taxin var beställd till kvart i nio men behagade inte komma förrän kvarten senare. Således fick det viktiga momentet uppvärmning hoppas över till förmån för toalettbesök och avdumpning av tillhörigheter I sopsäckar med vår startsiffra på, vilka sedan skulle fraktas till målet i Port Chalmers. Trots den initiala stressen var jag glad och upprymd och det skulle bli skönt att komma ut. Målet för min första mara var att springa hela tiden och att göra en tid på kring 2:10-2:15. Det var oerhört svårt att sätta upp ett tidsmål då vi aldrig mätt vad vi brukar springa per kilometer då vi tränar.

Vi enade oss till startklungan då en minut återstod till starten. Pang sa det och vi var iväg. Den första kilometern var ett ständigt dodgande av medlöpare och ett försök att avancera till den del av startfältet som åtminstone tänkte springa sig igenom loppet.

Jag lovar att jag sprang med ett stort leende de fem första kilometerna. Kroppen och steget kändes lätt och jag trodde och hoppades att vi höll en adekvat fart. Vi lämnade Dunedin efter ett tag och sprang längs med Otagos vackra hamn och med den vackra otagohalvön som ständig visuell inspiratör vid vår sida. Vi sprang längs med kusten med sikte på Port Chalmers där mållinjen hägrade.

Efter cirka milen började tankemonstrena göra sig påminda.. “oj, nu skulle vi bestämt behöva stre tcha tror jag”, “men nu är det väl lite väl jobbigt, ska vi inte gå en liten liten stund?”. Jag brottade dock resolut bort dem och upprepade som ett mantra i huvudet att det var det här jag hade tränat för, jag var stark och frisk och det var roligt att vara ute, det är roligt, det är roligt.. (många interna dialoger kan jag lova).

Halvvägs mot Port Chalmers hann vår eminenta hejaklapp ikapp oss, bestående av Johanna och John. De hejade på oss cyklandes med en kanelbullefotbollsmammas energi, “inte långt kvar, ni är så grymma!, bara en bit kvar!” etc. (Yeah right förresten, åtta kilometer är för mig knappast en bit, hmpf!

Rätt som det var var vi dock framme I Port Chalmers. Vi såg hur maratonlöparna skulle svänga till höger direkt och gå i mål. Så var dock inte fallet för oss halvisar, nej vi skulle ju springa runt hela halvön också. En studiekompis hade hotat med att ända sen man kommit in i Port Chalmers skulle man bara mötas av uppför, så jag höll på att ladda mina inre styrkor så mycket jag kunde, trots värkande ben. Vi började springa runt ön och efter varje krön tänkte jag att “nu, nu kommer backarna!”. Sent omsider kom en backe, men den varade bara i en och en halv kurva, sedan planade det ut igen. Vi närmade oss, fyra kilometer kvar, tre.. Då vi hade passerat trekilometersmarkeringen sa Jonas att han gärna ville springa i förväg och jag hejade iväg honom. Minuten senare då jag spanade efter honom var han utom allt blickfång. Han hade målvittring.

Jag joggade vidare och rätt som det var kom den markering jag väntat på. 1 kilometer. Nu visste jag vad som skulle hända. Jag kopplade på min gamla friidrottsautopilot, ökade steglängden, höjde knäna en aning, och la till den sista energiboosten. “Nu är det ju bara som ett 800-meterslopp kvar, och det har jag ju sprungit massor med gånger och vet att jag klarar”, så jag ångade upp farten rejält och passerade fler och fler människor. Efter en skarp vänstersväng såg jag hur målfållan (heter det så?) uppenbarade sig och jag sprang villigt in i den. Trött så trött, men nu var det så nära! Efter en högersväng såg jag till slut mållinjen, och klockan efter den. 1:59! Det var den sista kicken jag behövde och jag ökade hastigheten in i mål!

Den lycka och eufori jag kände då jag passerat mållinjen går inte att förklara. Jag strålade som en sol och hade nära till tårarna. Jag var så infernaliskt stolt över mig själv just då. Inte bara hade jag sprungit en halvmara,jag som alltid skytt långdistans som pesten, och jag gör det dessutom på en tid jag inte vågat hoppas på! Jag blev avprickad och la mig ner raklång i gräset, med tävlingsljuden runt mig, folk som passerade, snackade, hejade. Livet var underbart.

Sedan hittade jag Johanna, och Jonas som kommit i mål några minuter innan. Lycka! Johanna försåg oss med sportdryck och vingummi (så gott!) och jag kunde inte sluta le. Jag drog av mig skorna och såg skavsåren jag hade ådragit mig under loppet, men det lilla abret hade jag tvingat bort ur medvetandet väldigt tidigt under loppet.

Jonas och jag stannade kvar och insöp atmosfären under en stund. Vår första halvmara. J&J drog vidare för att kolla in en hundutställning och vi stannade kvar, åt en varmkorv och betrakatde medlöpare och påhejare. Efter en halvtimme tog vi oss hem med buss. Bussen släppte av oss vid järnvägsstationen. Promenaden hem därifrån tar normalt tio minuter men för oss tog det nog snarare 25. Vi kunde bokstavligt alat knappt gå. Då vi kommit hem la vi oss i sängen och sov en stund, oduschade och med kropparna täckta av ingrott . Men oerhört glada, stolta, trötta, och liiite mer självförverkligade.

Tonga continued

2009-09-14T05:44:00.001+01:00

Nu har redan två veckor av skola gått sedan mid-semester break och tankarna på Tonga blir bara färre och färre. Därför ska jag avsluta min reseskildring innan minnena dränks i olika studie-assignments och andra mer eller mindre spännande vardagsinslag.

Efter två dagar på Tongatapu (huvudön) skulle vi vidare till Eua, en liten ö på östra sidan om Tonga och ännu närmare datumgränsen. Kvällen innan överfarten sóm skulle ske via färja festade jag och min danska vän Gitte till det med några amerikaner som också bodde på samma ställe och som studerar i Dunedin. Vi hade ingen tanke på morgondagen utan var uppe sent (sa jag att det blev sent?) och skålade och skrattade i den tonganska natten.

Dagen efter var det uppstigning sju för att hinna med färjan. Vi köper med oss goda paninis att avnjuta under överfarten och sätter oss på en träbänk och väntar in avgång.

Sedan började dekadensen! Pacific Sea hade ringt in alla sina timmisar, sommararbetare och till och med avskedade för att ge oss en “våghalsig” överfart. Lägg till ett tillstånd som hela tiden påminde oss om aktiviteterna från kvällen innan. Jag tänker spara känslomagade läsare detaljer men den överfarten är lätt det hemskaste och mest osmakliga jag någonsin har varit med om. Jag kunde dock till och med under hela spektaklet fnissa åt det hela i viss mån (tills jag blev tvungen att rusa under däck igen) för att allt var så oerhört “too much”.

Väl på Eua blev jag kär. I Eua. Knappt någon turism alls och vi levde mitt bland de andra 3000 invånarna där. Under hela vistelsen där såg vi mer grisar än människor. Vi ägnade tiden på Eua åt äventyrshajker bland regnskog och klippor, stranddagar med snorkling och idoga försök att inte riva upp sig totalt på vassa koraller. Trots att livet var så stilla på ön drog gänger på sig otaliga blessyrer i form av skrapsår, stora skrapsår, brutna tår, magsjuka, hosta etc. Jag klarade mig dock lindrigt undan med några småskrap på foten.

Man kunde i princip inte handla matvaror på ön. Man fick beställa middag av Hideaway på morgonen för de behövde en hel dag att samla ihop nog med ingredienser till det man hade beställt. Frukost och luncherna där blev enkla anrättningar på det man för tillfället hade i överflöd på ön. Ville man ha skinka på mackan? Sorry, den båten kommer från Fiji och är inte här förrän om tre veckor. Okej, jag tar ost då.

Tonga och Eua kommer fluffigt och skönt att lägag sig i min minnesbank. Av alla mina resor har jag inte varit med om något så spartanskt och genuint som livet vi fick uppleva på Eua. Och en liten fingervisning om hur lite men egentligen behöver för att klara sig mer än bra. En insikt nog så god, trots att jag efter hemkomsten ändå var rätt nöjd att jag inte behöva göra mer än att öppna kylskåpet hemma för att få lite skinka på frukostmackan.

Tonga del ett - Ankomsten

2009-09-09T10:30:00.001+01:00

Nu har jag gått in i andra hälfen av min utbytestermin på University of Otago, Dunedin, Nya Zeeland. Det är en skrämmande tanke att det endast återstår en månad av föreläsningar som sedan följs av en månad av end of year exams. Var tog tiden vägen?

Tonga var underbart. Den veckolånga resan bjöd på vackra och kulturella inslag så väl som äventyrliga, äckliga, omtumlande, lärorika och minnesvärda. Då jag berättade om allt jag varit med om för Jonas sa han efteråt "Sara, du ser helt tagen ut" och tagen, det var jag.

Vi kom till ett becksvart Tonga på tisdagmorgonen. Vi blev upphämtade av en pastor som hela vägen till hotellet bedyrade Guds allmäktlighet och hur bedjandet till honom har räddat honom mången gång längs livets väg etc etc. Vi lyssnade intresserat och ställde följdfrågor, som goda turister. Då vi kom fram till hotellet möttes vi av... inget. Det fanns ingen där som välkomnade oss, det verkade inte finnas ngn annan som bodde på hotellet, våra mobiler funkade icke och den enda killen där, securityvakten, snackade ingen engelska. Han visste inte ens vad vi hade beställt för rum. Vi hade inte ätit någon middag och var hungriga, men köket hade gått hem för flera timmar sen pga inga beställningar. Vår chaufför körde oss till vägen där det fanns en affär. Affären var en liten träkiosk vid sidan av vägen med ett fåtal hyllor och med ett sannerligen sparsmakat utbud. Vi köpte med oss lite crackers och jam och återvände till vårt sorgliga boende. På vägen dit sa Dani, på spanska, att han hade en olustig känsla och inte kände sig bekväm med att bo där ute i ingenstans. Nytt land, helt ensamma, och med många personer som hade sett var vi bodde och alla pengar vi hade med oss. Jag pratade med honom om det hela och sa att jag också föredrog att bo på något ställe med mer liv. Efter mycket om och men, och lögner från chauffören som försökte få oss att stanna hos sin uppdragsgivare fick vi honom att, mot betalning, skjutsa oss till ett annan beach-hotell i närheten där våra amerikanska vänner bodde. Han kontrade med att det säkert inte fanns plats där och att all personal hade gått hem, men vi stod på oss.

Då anlände vi till Otuhaka, och semestern kunde börja!

Imorgon del två: Tongatapu, första dyken och strandfest!

17-åring på glid

2009-08-27T04:22:00.003+01:00

Jag fikade precis med en 17-årig svensk flicka som är i Dunedin på ett high school-år. Hon hade träffat min vän Jens (Jens är trevlig, ni hittar honom här) på universitetet och de hade sedan bestämt sig för att fika och jag blev inbjuden.

Hon har det inte alls bra här i Dunners. Hennes värdmamma är hemsk och galet kontrollerande, hennes skola är undermålig och hennes area representative gör allt förutom att hjälpa henne. Nu efter sex veckor ska dock situationen lösas. Inte genom att hennes high school-organisation hjälper henne, utan för att hennes föräldrar pungar ut med åtskilligt mycket mer pengar för att hon ska kunna delta i specialprogrammet, vilket medför att man får välja skola själv. Om en månad åker hon till Wellington, med hopp om att återstoden av hennes high school-år blir ett trevligare framtida minne.

Samtalet med henne påminde mig om mitt eget high school-år jag var på som 17-åring och de problem jag stötte på. Jag kommer redogöra för dessa i punktform, allt för att underlätta för er kära läsare:

Min area representative var släkt med den familj där jag blev placerad. Detta är ett stort no-no eftersom area-reppen får pengar för varje student den placerar, och att slänga ut studenter till sina släktingar kan ju generera en shysst liten vinst till area-reppen, men familjen behöver inte alls passa studenten, eller ens vara shyssta.

Hos min värdfamilj bodde även en systerdotter till min värdmamma. Varför? För att hennes far var alkoholist och för att hon hade fått agera boxing bag några veckor innan jag kom. (Det var hos den familjen först skulle placeras, innan min area rep trots allt insåg att det kanske inte var helt lämpligt..). Denna systerdotter hatade mig från dag ett, eller åtminstone så fort hon insåg att jag inte skulle vara beroende av henne för att ta mig igenom dagen på grund av min okunskap som svensk. Då hon såg att jag skaffade egna vänner och hittade på egna saker så bidade hon sin tid åt att hata mig istället.

Min värdpappa hade ett lite dodgy förflutet. Jag fick rätt tidigt reda på att han var en nykter alkoholist (men snäll som en teddy, vi kom bra överens). En gång då jag besökte en doktor i grannsamhället så frågade doktorn vart jag kom ifrån, hos vem jag bodde etc. Då jag berättade vem min värdfamilj bestod av pressade hon sammanbitet ihop läpparna och färgen försvann från ansiktet. Hon gick iväg, hämtade papper och penna och skrev genast ner sitt namn och telefonnummer. "Sara, if you ever need to talk or see me for ANY reason, please call me at this number". Jag förstod ingenting, varför hade hon reagerat så? Tydligen hade min värdpappa försökt skjuta hennes son. Mmkaj.

Trots att jag inte har någon kontakt med min värdfamilj idag så minns jag ändå mitt high school-år som på det stora hela en positiv upplevelse. Varför?

Jag lärde känna gänget på 1530 Bryan Street. Ett gäng bestående av tiotalet personer som alla hade slutat high school och som jag hittade på en massa skoj med. På min 18-årsdag åkte vi till exempel till St Louis tillsammans för att fira.

Jag lyckades väldigt bra i många sammanhang. Tog mig till state championships i både sång och friidrott, kvalificerade mig till all conference cheerleading squad, blev uttagen till all district choir och hade näst högst GPA (grade point average) i klassen.

Träffade fina vänner som jag kontakt med än idag, som jag dock inte har sett på nio år.

Blev lite starkare på kuppen, till resultat av inläggets första punktlista.

För att jag idag, tio år senare, kunde erbjuda bättre stöd och förståelse till min fikapartner idag, 17-åringen på glid.

Lars påminner om Sverige

2009-08-26T02:59:00.002+01:00

Jag sitter på ovanvåningen på St David Lecture Theatre som ligger snuskigt nära hemma, men först idag insåg jag att de har prime studying facilities på ovanvåningen. Ibland gläds man över det lilla. ;)

Här var jag med om en sådan märklig känsla nyss. Jag satt och kollade ut över ett grönskande universitetsområde och skulle börja plugga. Då började Lars Winnerbäck - Hugger i sten ljuda i min Sansa Clip och plötsligt blev jag så varse om Sverige, vart jag är och vad som egentligen sker. Det gick upp för mig att jag befinner mig på andra sidan världen och att alla ni är så sjuuukt långt bort. Det är sensommar/tidig höst hos er och här börjar vi få upp hoppet om vår. Idag skiner solen och alla flipfloppisar har faktiskt ett rätt för en gångs skull. Märklig känsla i det stora hela. Men underbar.

Nu tog U2 över spelaren med "Beautiful day". Beautiful day indeed!

En vada vuxenpoäng

2009-08-25T22:26:00.001+01:00

Jag blir inte yngre. Jag vet det nu.

Igår spenderade jag minst två timmar surfandes runt efter olika reseförsäkringar. Min annars kick-ass försäkring som svenska staten bistår med under min vistelse här gäller inte när man reser i tredje land. Och alla som läser den här bloggen vet att jag snart ska till tredje land visst? Nu då jag har fått det sagt en gång till (Tonga) så kan jag gå vidare med inlägget. ;)

Nå. Eftersom att resa oförsäkrad inte sågs som ett alternativ som anstår en snart 28-årig kvinna med alldeles för mycket livslust kvar så var det bara att ge sig ut på webben. Jag märkte snart att de kunde delas upp i två läger. Cheapy cheapy-försäkringarna som gällde backpackers och som försäkrade temporär sjukvård, rättsskydd, ansvarsskydd etc, och deluxe-försäkringarna som täckte dödsfall, invaliditet et cetera, och som kostade åtskilliga hundralappar mer givetvis.

Jag funderade och vände och vred. Trots att jag mest kommer sippa fruktjuicer på playan, dyka lite och jobba på brännan så kändes det viktigt att vara helförsäkrad. Men å andra sidan var det väl kanske en onödig utgift med tanke på hur många gånger jag har rest utan det utökade skyddet?

Jag hade till slut bestämt mig för att bita i det dyra äpplet och försäkra mig järnet. Men då hittade jag ju helsingborgsbaserade Solid Försäkringar som ger mig rubbet för snåla ryggsäcksresarpriset. Yay! Och dessutom med lägre självrisk än något annat alternativ.

Jag inser att alla föräldrar älskar det här inlägget. Vänner, sluta inte läsa bloggen please. Jag har bara blivit sådär mogen och förståndig, 'kej? ;)

Dagen jag dansade poi

2009-08-25T11:21:00.003+01:00

Jag läser fyra kurser på universitetet. BSNS106 handlar om e-businessystem, vi lär oss att skapa ett informationssystem för företag. ECON112 är nationalekonomi, med ett tydligt makroekonomiskt fokus. MANT303 handlar om entreprenörsskap, där jag precis lämnat in en essä som handlade om entreprenörskapets mörka sidor.

Hann du somna? Jag klandrar dig inte, då inga av dessa kurser låter särskilt upphetsande.

Däremot min maoriklass där vi lär oss att sjunga, dansa och uttrycka oss på maori; fasen vad kul det är! På måndagarna har vi en lektion där vi lär oss om olika kulturella uttrycksformer, kompositörer, viktiga årtal etc, men på tisdagarna har vi alltid en två timmars practical. Idag stiftade vi till exempel bekantskap med poi, kvinnornas främsta dans tll skillnad från haka som ursprungligen spelades upp av män. I poi håller man i en tråd med en tofs på ena sidan och en vit plastboll på andra sidan. Är man riktigt snajsig har man en i vardera hand. Sedan gäller det att vara flink i handlederna och få rätt snurr på den där grejen, slå till den i rätt ögonblick så den byter håll, vrida och tvista och öka tempot etc etc. Glömde jag nämna att man dansar och sjunger samtidigt?

Jag som är både intresserad och har lätt för språk njuter av denna kurs. Dessutom får jag sjunga och dansa, på ett språk jag inte har någon aning om vad jag säger, men där uttalet efter mycket träning är näst intill perfekt. Vi sjunger våra waiatas och dansar våra haka - och Sverige har aldrig känts längre bort. Det är ju det här utbyten borde handla om!

Trivsel på NZ

2009-08-24T06:28:00.002+01:00

Jag trivs med livet här. Och jag trivs med livet i Helsingborg. Dock måste jag säga att jag vill vara här just nu och behöver det. I Helsingborg hade jag kommit bort ifrån träningen som jag egentligen håller så kär, men som hade tappats bort bland alla andra element som konstituerar mitt vanliga liv.

Här är det en annan lunk, en långsammare och behagligare sådan. Här engagerar jag mig inte i långt lika mycket. Jag går kurser, pluggar lite, fikar, äter luncher, umgås massa med min "familj" jag är här med. Och tränar. Jag springer, styrketränar, dyker, trekkar, you name it. Jag upptäcker Nya Zeeland, ett land som har hittat in i mitt hjärta på en gång och som kommer vara väldigt speciellt för mig framöver. Jag har blivit varse mitt naturbehov här. Det är fantastiskt att ta en löprunda i natur som man på andra håll i världen hade hittat genom en organiserad resa. Här ligger den och väntar runt knuten.

Det låter kanske som att jag gör mycket och det gör jag nog, men sysslorna har annan karaktär. Allt är som på låtsas och så temporärt att man inte kan annat än att njuta av det, därför att sedan väntar mitt vanliga liv hemma.

Som jag också trivs med.

Löpa linan ut

2009-08-04T23:00:00.003+01:00

Redan i Helsingborg innan vi åkte till Nya Zeeland var jag ute och sprang då och då. Jag tyckte inte om det mer än stundtals, men av någon anledning tog jag mig ändå ut. Här på Nya Zeeland å andra sidan (och PÅ andra sidan) förhåller sig saker tämligen annorlunda.

Här längtar jag bokstavligen efter att springa! Vi har sprungit här nere en fem gånger nu och mellan gångerna längtar jag tills vi beger oss ut igen! Vi var ute på en 90-minuters långrunda häromdagen och benen var pigga, humöret var uppe och luften frisk.

Till historian hör att jag hatade hatade att springa långdistans när jag var liten. Sprint skulle det vara. Skott, spurt, mål. Thank you ma'am. Ibland pinade jag mig dock igenom allehanda terränglöpningslopp, men mest för att få vara en del av fars och systers plågocirkel (dvs träning av löpning/längdskidåkning och annat påfund).

Jag tror att det är ovanstående hat som nu omprövas, och för varje löprunda jag tar raderas några fler enheter av min tidigare avighet. Jag har några teorier om vad detta kan bero på:

> Jag blir glad nu när Jonas kan följa med ut igen. På andra löppasset med hans nyinköpta träningsskor började hans knän krångla och han kunde inte springa. Nu har han fått fin behandling av universitetets fysioterapeutstudenter och tar sig uppför världens brantaste gata utan att fatta vad som häne (hrmpf).

> Min systers sköna löpartights! Alltså hörrni, jag må ha ett litet släng av att vara materialsportare, men syrrans hellånga craft-tights, OMG! På nästa löptur, testa att ta på något tightare och som andas på nederkroppen. Kolla bara på Kipketer, nästan näck!

> Utmaningsdjävulen i mig. Om det är något jag finner svårt att klara av, då river jag alla mentala hinder och bara kör. Eller ja, nästan. Med halvmaran mindre än sex veckor bort så finns nu ingen återvändo. Målet är att jag ska springa hela tiden, och möjligen ha en tod som inte överstiger två timmar alltför mycket. Dock är jag ju helt rudis på detta så jag vet inte ens vilken hastighet två timmar innebär. Men mål är ju det senaste har jag hört.

> Den sista möjliga anledningen till min nyfunna löparlycka är den geografiska plats jag befinner mig på. Nya Zeeland. Att springa längs med kusten, se bergen, grönskan, dalarna, vattnet, klarblå himmel och frisk luft.. Löpartights i all ära, men Nya Zeeland är nog den hittills bästa anledningen till nya frisksportande Sara.

St-öra-nde

2009-07-26T22:40:00.001+01:00

Förra måndagen var jag hos läkaren för att göra en hälsoundersökning. Jag skippade min väg ut därifrån efteråt då det visade sig att jag fortfarande är frisk som en nötkärna på alla möjliga sätt. Jag frågade dock om han hade något tips om hur jag kunde få bort lite vax i öronen varpå han gav mig namnet på en bra dropplösning som finns på apoteket.

Sagt och gjort, med nyinhandlad potion ställde jag mig med huvudet över diskhon en kväll medan pojkvännen försiktigt droppade iskalla droppar (med tanke på att de befunnit sig i vårt ej så varma hem) i örat på mig. Natten spenderades med pannband på vilket höll inne två blöta bomullstussar i öronen.

Nästa morgon kändes ingen nämnvärd skillnad med behandlingen skulle ju pågå två nätter så nästa kväll stod jag där med huvudet över diskhon igen. Min droppassistent hade dock kraftigt missbedömt doseringen kvällen innan så nu fanns knappt några droppar kvar. Vi drog in resten i högerörat och proppade in en bomullstuss inte lika genomdränkt av lösning.

Dagen efter vaknar jag upp med fetelock på högerörat. På hela dagen hör jag ingenting på det örat. På kvällen går vi ut och lyssnar på liveband och skakar bakdel till hög r’n’b till sent. Huvudet ringer på mig när jag lägger mig.

Morgonen därpå vaknar jag, fortfarande med lock på höger öra men nu även med kompletterande susanden och tjut. Detta tillstånd har sedan hållt i sig hela helgen.

Idag är det måndag, en vecka efter det förra besöket hos Student health services. Ska dit om en timme igen, trots att jag var så frisk då jag gick därifrån sist.

Smell the irony anyone?

Fototest!

2009-07-23T04:35:00.001+01:00

Tänk om det i detta inlägg skulle gå att lägga upp bilder. Vilken fröjd och gamma!

Jonas shaking it off i köket. Han har utvecklat ett stort behov av att dansa så fort han äntrar köket om morgonen. Trevlig morgonunderhållning för alla åldrar.

Vårat gästrum, det vill säga rummet som vi inte kom på något annat användningsområde till. ;) Såhär fint får ni bo om ni kommer och hälsar på!

Det första jag gjorde då vi rekade rummen var att testa madrassernas grad av lämplighet för barnsliga lekar.

Vårt kök och uppehållsrum. Det enda rummet i lägenheten som håller en dräglig temperatur. Ja, efter att man har haft igång värmepumpen en halvtimme vill säga.

Men egen tvättmaskin har vi allt. HA!

Vi var dock utan varmvatten under cirka tre dagar i början. Här gnuggar J geniknölarna i hopp om att få ett meddelande från högre makter om hur elinställningarna ska vara.

Nu ska vi se om detta inlägg orkar upp på servern. Heja heja!

En underlig underskrift

2009-07-23T02:55:00.001+01:00

Igår hade jag (Sara) och de andra varit och ätit favoritburgarna på Velvet Burger innan vi skulle till ett internetcafe och kolla flygpriser for våran resa då vi är fardiga här på NZ. Vi kom fram till internetcafet men dar kom jag pa att jag hade ett arende over gatan, sa Jonas och jag korsade vagen och gick upp i Dunedin City Councils byggnad. Mitt mal med besoket var att fraga dem om var jag kan hitta en “Justice of the peace” (notarius publicus) vilkens underskrift kravs pa ansokan av mitt 18+ card (18+ cards behovs da man gar ut i NZ, speciellt pa studentstallen, for att bevisa att man ar over 18).

Vi borjade lasa pa informationstavlan for att utrona vilken vaning vi skulle till. Bakom oss kommer en man upp och undrar vad varat arende ar och om han kan hjalpa till. Vi beskriver vart arende och han borjar fundera tvivlande pa om det finns nagon sadan i huset. En annan man anlander och de bada samsprakar over temat. Man nummer tva sager till oss “come with me, as I also wanna know if we have one here” , varpa vi gar in i en hiss och foljer med mannen upp.

Vi kommer ut i en stor receptionshall och en av mannen fragar sin kollega: “Hey Bob, you a justice of the peace?”, “No, sorry, I ain’t, but Peter Chin is.”

Peter Chin. Namnet klingar bekant for mig.

Bollocks! Det ar ju Dunedin stads borgmästare!

Nå. Mannen för med oss in i ett annat rum dar standarden ar hogre och tva prydliga sekreterare sitter framfor varsin datorskarm. Mannen gar fram till sekreteraren och sager “these fine people are here to see the mayor”. Hon nickar och ler mot oss och säger “I am gonna go see if the mayor can see you now”.

Jonas och jag bara star dar, med hakorna tappade en och en halv decimeter vardera. For en minut sen stod vi i en entrehall och stod fragande framfor en infotavla, nu star vi i maktens högborg och ska snart träffa stadens borgmästare! Och med ärendet att få min ansökan att få festa till det lagligt signerad!

Vi kom in och försökte leka obekymrade men lite röd om nosen var jag nog. Jag presenterade mig och började med att försöka bryta isen genom att berätta att vi hade setts innan, nämligen på introdagen då han välkomnade alla till staden, och dessutom sjöng opera för oss. Han skrattade och sa “and still you wanted to come and see me”.

Sjysst snubbe, och han skrev på min ansökan. Jag blev till och med så styv i korken att jag efteråt frågade honom om han hade några tips på hur mina fellow friends kunde hitta jobb. Vi pratade lite om deas kvalifikationer och möjligheter innan vi tackade för oss.

Väl på internetcafét berättade jag hela händelseförloppet förJohn och sis. Syster kunde inte andas ett tag av det massiva skrattanfall som kom över henne.

Så gick det till den dagen vi träffade Dunedin stads borgmästare.

Mer gratisyoga at folket!

2009-07-20T09:39:00.001+01:00

Idag har jag bland annat atit lunch ute och varit pa en 90-minutes yoga- och meditationsklass. Sammanlagda utgifter: 15 kronor. Lat mig forklara..

I Otago Universitets karhus (fast mer ett aktivitetshus med danssalar, slojdsalar, idrottshall, kok, bastu etc etc) bjuds det varje dag pa lunch till det facila priset av 3 dollar, vilket innebar cirka femton svenska kronor. Till en val tilltagen huvudratt tillkommer aven efterratt. Idag bestod lunchen av pasta med tomatsas och nagot linsliknande, samt appelsmulpaj till efterratt. Jag lyxade till det och plusmenyade, genom ett valfriterat brod av nagon sort som inte lamnade nagon flottalskande besviken. Hoppar brodet nasta gang men dang I tell you vilket bra varde pa det andra! Sallskapet var det dessutom inget fel pa, i form av landsmannen Jens som ocksa studerar pa universitetet. Det var trevligt att prata med nagon som redan pluggat en termin har, som har tilltrade till en massa informella sammanslutningar och som tycker att 17-ariga drangfulla studenter i shorts/kort kjol och flipflops oavsett vader ar tamligen OVERALLT. Lagg till egenskapen trevlig och skojig sa forstar ni att dagens nya bekantskap var en positiv sadan.

Vad som ocksa adderade upp till dagens blygsamma utgifter var kvallens yoga- och meditationsklass som gick los pa noll boliner. Vi var en trettiomanna stark grupp som under 90 minuter krumbuktade oss i olika positioner mer eller mindre anpassade efter den egna anatomin, samt tankte oss ett emeraldgront ljus sprida sig i kroppen. Valdigt rogivande och valdigt gratis. Dock kommer jag inte atervanda dit nasta vecka for da tar jag mig an utmaning nummer tva har i Dunedin – belly dancing! (Magdans for den som foredrar svensk formulering). En av grejerna pa listan over saker man ska ha med sig ar ett hoftskynke. Ole!

Kia ora!

2009-07-13T08:25:00.004+01:00

På bloggen utomsocknes.se utlovades det lite bilder från vårt nya zeeländska äventyr. Hittills har ingen av oss lyckats ladda upp bilder till utomsocknes så jag får ta den här vägen så länge.

Här är Jossi bakandes pizza. Se vilket handlag med pizzadegen. Resultatet blev en dag försenat på grund av en sent upptäckt icke-fungerande ugn men resultatet, det var underbart!

På grund av en konstant innetemperatur som sällan når tvåsiffrigt blev vi tidigt tvungna att köpa idel varma sunkkläder för att bära inomhus i både vaket och sovande tillstånd. Här är John så snäll och lägger upp brudarnas byxor så vi kunde få tuff resårmudd nertill. Yeah!

Studentvallning pa Otagos campus

2009-07-07T06:03:00.001+01:00

Sara pa ett internetcafe. Men ingen annan i ganget. Vi skulle trafffas pa detta internetcafe efter en “Campus tour” jag var pa men det ar ingen har. De har irrat bort sig i jakt efter den nya zeelandska motsvarigheten till Skatteverket. Hehe. Jag lovar att killarna vagrade anvanda kartan.

Na. Idag var den forsta campusaktiviteten for mig namligen ovanstaende rundvandring. Campuset ar ratt stort och vissa byggnader ar otroligt fina. Tydligen sa paminner detta campuset mkt om det i Glasgow for da skottarna kom hit i koloniseringen fick de nog lite hemlangtan och konstruerade bort sin smarta. Behagligt att titta pa iallafall, bilder kommer.

Idag pa rundvandringen fick jag prata spanska. Jag borjade prata med narmaste person och det visade sig vara en mexikanska. Vi pratade forst pa engelska men spanskasuget tog overhanden sa jag outade att jag ar hispanohablante. Sa sedan fick jag habla mig trott. Gott!

Apropa trott sa kommer vi nog alla att sova som klubbade salar inatt. Efter bankbesoket imorse tog vi oss namligen till studenternas gym Unipol for att trana lite styrka. Vi kved, spottade och fraste. Johns brostomfang vaxte sakert sex centimeter under passet. Pastar han sjalv. Vi avslutade passet med min speciella “ass killer”. Syrran hotade med att ta med silvertejp nasta gang sa jag inte kan ge pa forslag liknande “tortyrmetoder” i framtiden. I’ll find a way.. muahaha!

God morgon Sverige!

The Moro Marathon!

2009-07-05T04:45:00.003+01:00

Idag var jag, Jossi och Jonas ute pa en loprunda. Fotterna var latta da denna dag faktiskt bjod pa annat vader an det sedvanliga regnet. Vi sprang bland annat forbi Greggs kafferosteri, den vackra tagstationen och studentgymmet Unipol. Inne pa Unipol fick vi lite info om priser for traning. Jag och alla andra studenter tranar styrketraning gratis dar (hor ni det, alla gudsforgatna gym i Helsingborg!) och de andra betalar det facila priset av 7 nyazeelandska dollar per session (cirka 35 svenska). Vad vi mer sag var ett intressant flygblad pa vagen ut vilket vi alla nappade pa..

..sa! Den 13:e september ska vi alla stalla upp i Moro Marathon! Eller ja, vi tar halvmaran. Nagon matta far det vara. Maran gar av stapeln langs kusten pa Otagohalvon, en av Nya Zeelands vackraste maratonrace tydligen (then again, hur manga kan de ha?). Sa nu har vi alla ett forsta tydligt mal med traningen, wohoo!

(Fran utomsocknes.se, folj oss pa Nya Zeeland!)

Aventyret expanderar!

2009-07-04T04:58:00.003+01:00

Under min studietermin pa Nya Zeeland kommer mina blogginlagg att publiceras aven pa den gemensamma blogg dar jag tillsammans med mina resekamrater kommer att skriva. Vissa inlagg (haha John) kommer dock endast vara forbehallna denna egna blogg, till exempel avvikande och lustiga beteenden hos mina roomies. Dessa roomies/medresenarer/bloggmedforfattare ar:

Jonas; the apple of my oatmeal porridge.

Johanna/"Jossi"; syster, sockersot och software developer pa vift. Gor en grym hemlagad pizza och uppskattar Darwins eh, "extremiteter".

John; sambo till ovanstaende supersyrra. Uppskattar att skamta om mina tidigare "inlagg" och har en valdigt vass (dock skansk) tunga.

Sammanfattningsvis, 4 of a like dar ingen gar saker for hackel och gliringar. Det kommer vara tufft klimat pa 46 St David Street..

Var gemensamma historia kan foljas pa utomsocknes.se. Hang med!

Leaving on a (4) jetplane(s)!

2009-07-04T04:56:00.001+01:00

Nu har den första hela dagen spenderats i vårt nya boendeland, NZ. Mitt första inlägg från södra hemisfären kommer därför handla om reflektioner som tillkommit mig hittills. (Ser dock nu da jag skrivit klart emddelandet att det uteslutande handlar om flygresan..)

Flygresan misstankte vi nog alla skulle bli lite av en pärs. Sex olika flygsträckor skulle tillryggaläggas och hela kalaset skulle ta över 30 timmar. Puh även för den minst stimulansbehövande resenären. Men våra eventuella misstankar hade vi inget fog för då resan gick både fort och smärtfritt, och var dessutom rolig!

Efter att ha tagit oss till London med Cimber Sterling (233 kronor per person, why thank you!) bytte vi flygbolag till Emirates. Med Emirates tog vi oss först till Dubai vilket tog dryga sex timmar. På det planet stiftade vi en trevlig ny bekantskap med Emirates inflight-entertainmentsystem ICE. Över tusentalet filmer och nya sådana såsom Australia, Slumdog millionaire och Duplicity) men även gamla dammiga klassiker. Förutom det fanns en uppsjö teveprogram från världens alla hörn, otaliga album och topplistor samt en massa information om flygningen, Emirates, bla bla..

I Dubai fick vi stiga av planet och hämta upp resenärerna som skulle med till nästa anhalt Bangkok. Även den flygningen tog dryga sex timmar och gick undan. Jonas och jag lyckades med konststycket att starta samma film på båda våra personliga skärmar exakt samtidigt. Flightens största seger.

Efter Bangkok kom mastodontflygningen på åtta och en halv timme som skulle ta oss till Sydney. Vilket den också gjorde. Mitt enda möte med Australien hitintills begränsades dock till ett toalettbesök och tandborstning på en publik toalett samt införskaffande av vatten. MEN, rent teoretiskt sa har jag faktiskt varit i Australien nu. Jej!

Sydney till Christchurch var en fjantig flygning i jamforelse da den “bara” tog cirka tva timmar. Det mastodontplan som tagit oss anda fran Dubai var inte ens halvfullt nu sa mentalt bredde vi ut oss ordentligt.

I Christchurch hade vi forberett oss pa en riktig utfragning av gransvakterna om vad vi skulle gora i landet, varfor vi ar sa bruna (yeah right), varfor de andra inte ska plugga, varfor Jonas ar sa lang etc. De drog i princip bara ett slamt och sa var vi inne i landet. Dar bjods dock pa resans enda element av dramatik da vi fick erfara att Jossis och Johns vaskor tyvarr inte var med oss till NZ. Efter en del pappersexercis och roo att vi skule missa nasta plan fann vi oss pa den sista etappen pa var resa – flyget till Dunedin. Det ironiska i sammanhanget var att den sista flygningen paminde riktigt mycket om att flyga till Gallivare. Ett litet propellerplan dar konversation bara var att glomma pa grund av en val tilltagen decibelniva. 45 minuter senare var vi sa framme i DUD.

Det var resan i allt annat an korta ordalag. Ni kommer snart nas av nya uppdateringar, till exempel om lokal ol (beer) i suspekt forsaljningsform, havregrynsgrot som kraver omfattande aterstaende levnadstid for att tillaga och idel andra fornojsamheter i staden langborti! Sov nu lugnt vidare.

Puss!
Sara

(Fran utomsocknes.se)

Camping!

2009-06-01T10:28:00.001+01:00

Trött som en gnu efter att ha suttit uppe en hel natt och en hel förmiddag för att få in kandidatuppsatsen i tid hade minst sagt satt spår (och en tiotal kilo) på mina ögonlock. Det perfekta botemedlet? Camping med vännerna!

Nu är dessutom terminen mer eller mindre slut (sånär som på en liten opponering på fredag samt den “lilla detaljen” att vi får godkänt på uppsatsen). Hela juni innebär för mig mental uppladdning för NZ, mycket ledig tid, Londonresa med syster, semester med J, hemmafix och –pack, och LEDIGHET!

Måleri

2009-05-18T08:03:00.004+01:00

Såhär i veckouppstartstider ska jag redogöra för några mål jag har satt upp för veckan. På söndag ska en rigid uppföljning göras på dessa och har jag då inte lyckats i min quest så får jag komma på någon lämplig reprimand.

Nå, here goes. Innan söndag ska följande ha skett:

lägenheten ska ha blivit uthyrd
jag ska ha tränat fyra gånger; två styrketräningspass och två joggingrundor
vinden ska ha rensats ut.

Börjar bra med joggingrunda med K om en timme. Yeah!

Vad har ni för mål i veckan? Eller är jag ensam i detta tvingande beteende månne? ;)

Intervjuns effekt på en

2009-05-14T06:57:00.001+01:00

Har ni hört er själv intervjua någon gång? Eller av annan anledning bandas och sedan lyssnar på det? Under vårt uppsatsarbete har det blivit väldigt mycket sånt, och man låter ju faktiskt i princip helt dum i huvudet!

Reflektioner:

Avslutar jag någonsin en mening, eller understår jag bara att göra det då jag intervjuar någon i forskningssammanhang?
Avslutar någon annan någonsin en mening?
I onyktert tillstånd, låter jag då som jag gör då man drar ner uppspelningshastigheten till under 60 procent?

Bygg ditt eget varumärke för fanken!

2009-05-11T12:31:00.005+01:00

Så otrevligt och stötande kommer Nina Jansdotter säkert inte att formulera sig på onsdag men budskapet är dock detsamma!

Min serie över tips för veckan fortsätter nu då jag pushar för ett intressant event i Lund på onsdag nämligen en inspirationskväll med temat "Bygg ditt eget varumärke". Kvällen syftar till att ge tips om hur vi kan marknadsföra oss själva och speciellt i dessa lågkonjunkturtider där armbågarna kanske behöver vara lite vassare än annars.

Nina Jansdotter är känd från media som karriärcoach och PR-hotshot. Bör inte missas!

Mer info kan ni läsa här! Sista anmälningsdag idag måndag.

För ni som inte kan gå på grund av tidsbrist och total förtappning i analyser, metoder och slutsatser kommer att kunna läsa ett referat av föreläsningen på min blogg med någon dags fördröjning.

Tips för veckan och godnatt

2009-05-10T21:29:00.003+01:00

Alla ni som stretar på med uppsatsskrivande har säkert någon gång under er universitetstid fått höra att Mozart och grabbarna faktiskt kan ha en positiv effekt på koncentration och kreativitet. Jag har inte bedrivit någon studie kring detta men visst ska man ge de sedan länge döda kompositörerna en chans?

Därför tycker jag att alla ni readers ska komma till Helsingborgs vackra rådhus nu på fredag klockan 19:00 (..) för att få erat lystmäte av vacker studentkörsång! Och för alla ni som inte kommer dit med hopp om att Mozart kommer lösa allt från skrivkramp till trasslig gruppdynamik så kan jag utlova disneyinspirerade nummer såväl som en av Sveriges mest kända nutida "powerballader" (inte Bolton men nästan..).

Om ni är av en mer organisatorisk och förutseende natur så kan ni inhandla biljetter till evenemanget hos allas vår Karsten på SHIP. Annars, strunta-it och kom direkt till Rådhuset på fredag. Yay!

Ger nu upp metodförfattandet och transkriberingen för i afton. Imorgon tar en ny uppsatsvecka vid, den tredje från slutet. Lycka till alla ni andra!

Appellerar till högre vetande

2009-05-10T14:55:00.004+01:00

Detta inlägg riktar sig speciellt till alla er som har studerat utomlands på universitet eller har spenderat tid i Nya Zeeland. Nu råkar det ju förhålla sig så att jag, om 52 dagar (men vem räknar egentligen? ;) ), lämnar landet för att spendera en utbytestermin vid University of Otago på Nya Zeeland och har idag börjat författa någon form av packlista. De uppenbara grejerna står redan säkert på listan och de grejer man alltid tar med sig men aldrig använder är redan på en big no no-lista.

Fem månader fördelat på 20 kilo. De hade lika gärna kunna ha bett mig om att övertyga A att sluta se på amerikansk fotboll eller J att byta sin Iphone till en Motorola Flare. Känns som framgångspotentialerna är rätt jämförbara.

Nu undrar jag dock; kan du med din expertis på området ge mig tips om saker som bör/inte bör tagas med?

Att växa “itill” varann

2009-05-07T21:26:00.001+01:00

Itill är i detta inlägg den påhittade motsatsen till ordet ifrån, deal with it. ;)

Då jag flyttade till Helsingborg hösten 2006 slängdes jag direkt in i en veckolång skojig nollning. Redan där träffade jag kalaspinglorna K, A och E. Vi umgicks galet mycket. Villan varje torsdag, Desperate Housewives varje tisdag, de tvingade mig att se Bonde söker fru och andra tveksamma teveprogram, åtskilliga middagar/frukostar/bryggarefester/förfester, ni vet. SM första året. Total och underbar dekadens.

Den jag hade minst gemensamt med i gänget var E. Jag vill till och med minnas att jag i svaga stunder kunde bli lite irriterad på henne. Såsom hon på mig gissar jag. Vi hymlade inte jättemycket med detta utan fastställde vid olika tillfällen hur olika vi var. Sedan tog vi varann under armen och tog en till shot i baren, påttungefär.

Nu har rätt mycket vatten runnit under broarna. Vi båda har hittat helt nya umgängen. Hon har varit exilhelsingborgare i både Sydafrika och Mexiko. Vi sågs inte mycket på cirka 1 1/2 år. Tills hon kom tillbaka från Mexiko.

Vi har setts två-tre gånger sen dess och varje gång slås jag av hur oerhört mycket jag trivs med denna tjej. Under tiden som gått har vi båda utvecklats mycket, i en riktning man inte kunde förutspå eller förklara, men där är vi. Denna tjej jag träffade för tvååtthatt år sen, hoppig och liiite för högljudd, och nu alldeles fantastiskt intressant och underbar!

En dags uppsatsskrivande efterföljs bäst av vitt vin, laxmiddag, fruktig efterrätt och stimulerande sällskap. And so shall it be!

2009-05-07T16:49:00.001+01:00

Dagens say what?!

2009-05-07T12:37:00.003+01:00

Efter mitt sköna träningspass var jag hemma och pulade med studentromantiklunchen över alla andra: blodpudding. Så damp det ner ett kuvert på hallmattan. Eller damp förresten, lät mer som typ fiff, så tunt som det kuvertet var (okej, nu kan vi alla enas om att mina onomatopoetiska färdigheter är starkt begränsade).

Min nyfikenhetsvana trogen gick jag genast för att se vad det var. Lunds universitet - Ekonomienheten. But why? Medan jag öppnade kuvertet erinrade jag mig om något onlienformulär jag fyllde i i förbifarten på någon stipendiesida från LU i februari. Efter jag hade klickat iväg det den där gången tvekade jag ens på om någon skulle läsa min "ansökan".

Att de hade! Jag är nu ett stipendie rikare! Yay!

Det känns så konstigt bara, att någon vill ge mig pengar på det där sättet utan att jag på förhand har utfört någon form av prestation. Odd yes. Men jag kan nog vänja mig ändå.. ;)

Effektivitetseufori!

2009-05-07T09:56:00.004+01:00

Jag vet med mig att en av mina sidor är att jag vill att saker ska gå väldigt effektivt. Effektivt i form av tid, förarbete, utförande och eventuell uppföljning. Jag kan bli frustrerad då jag befinner mig en situation där saker inte går framåt i den takt jag skulle vilja. Dock har jag lärt mig att kontrollera detta då alla människor, grupper och vissa lösningar till uppgifter inte fungerar likadant (skål yxskaft!) och anpassar mig därefter.

Ett parallellt resonemang är att jag har på sistone tappat gnistan att styrketräna då jag har upplevt att träningen inte känns tidseffektiv. Visst, jag gör övningar med adekvat antal repetitioner och vikt, men vilan emellan slukar så mycket tid, och passet drar då onödigt mycket ut på tiden. Därför blev jag så glad idag då jag testade en ny träningsmetodik, som var tung, intensiv och sjujäkla effektiv!

Metoden går ut på att man kombinerar två muskelgrupper. Mina kombinationer idag var ben/bröst och triceps/rygg. Först gör man ett set ben (t.ex benböj) och direkt efteråt gör man ett set bröst (press med hantlar). Efter det, utan vila, går man tillbaka och kör ett set ben tills man har kört varvet tre gånger, tre set ben och tre set bröst. Sedan får man vila innan man går vidare till nästa kombination. Dels fick jag upp pulsen, dels fick benen vila medan jag körde bröst och jag blev stimulerad hela tiden då ansträngningen aldrig slutade. I like!

Och som om inte det vore nog sitter jag här med en ömmande kropp full av endorfiner. Mmm, ljuva självinducerade träningsknark!

Meningskoncentration bitte!

2009-05-05T22:39:00.003+01:00

Jag har upptäckt den optimala sysselsättningen för oss norrlänningar:

Att utföra meningskoncentrering!

Meningskoncentrering är en metod för att analysera intervjuer. Man utgår ifrån respondentens svar och tar sedan upp andemeningen/huvudbudskapet i citatet och skriver detta med betydligt färre ord. Sedan sammanställer man alla respondenters koncentrerade utsagor för att lättare kunna analysera materialet och dra slutsatser.

Hela lapplänningen hoppar och spritter i mig. Att prata med så få ord som möjligt är vi ju bra på ("no' snacka ja, men baara då ja har nåt å säg"), men att helt legitimt få slakta bort allt meningslöst dravel från andras (läs: sörlänningars) uttalanden är ju close to porn för oss! ;)

Ögontjäneri är det bästa!

2009-05-05T18:08:00.001+01:00

Idag är SF. Sambofritt. Hur gött som helst.

Då gör jag saker jag bara gör då jag har just SF.

..som att äta pannkakor till middag! (J: “Pannkakor kan man väl inte äta till middag heller!” Det är ju på sin höjd dessert!”)

..och som att köpa och måla på det mest rosa nagellack Kicks har att tillstå! Less is more, unless it’s pink!

Bilder från recept.nu och overdramatic.blogg.se

Thesis times.

2009-05-05T11:45:00.002+01:00

Jag har kommit till en intressant insikt under den sista månaden. Min käre J brukar alltid berätta med drömmande nostalgi i ögonen hur hans finaste minnen under studietiden kom från då han, A (plus någon tredje person som varierade från gång till gång men aldrig nämns särskilt mycket i sammanhangen) skrev uppsatser tillsammans. Jag har aldrig greppat vart all fuzz kommer ifrån, för i min klass/årskull har projektarbetetn aldrig verkat vara något som man frivilligt lassar ner i gottepåsen.

Tills nu. Uppsats är ju skoj!

Vi har nog haft turen/insikten att välja ett intressant ämne. Och varje intervjutillfälle bjuder på nya intressanta vinklar som alla belyser hur svårt och problematiskt det här med rekrytering är. Sedan har jag äran att vara med i en grupp med två balla tjejer och skrattattacker blandas ständigt med argumentationer om dit and the dat. Pure golden, ladies!

Good times helt enkelt. Nu dags för intervju nummer nio!

Slappemåndagsnöje 2: The Wardrobe War

2009-05-04T20:56:00.001+01:00

Att lägga sig nu är inte att tänka på då jag för drygt två timmar sedan bestämde mig för att det var dags för en rekteg klädesvikningsbrottarshowdown av allt innehåll i en av mina garderober. Synd bara att jag tappade momentum 25 % in i det hela för att istället börja med slappemåndagsnöje 3. Kanske jag bara kan skuffa över allt på J:s sida och hoppas att han inte märker något..?

Slappemåndagsnöje 1

2009-05-04T18:52:00.001+01:00

[x] Mamma
[x] Pappa
[ ] Styvmamma
[ ] Styvpappa
[ ] Styvsyskon
[] Bror
[x] Syster
[] Systerson
[] Systerdotter
[x] Mobiltelefon
[x] eget badrum
[x] eget rum
[] swimmingpool
[] Hot tub
[] gästrum
[x] Dator
[x] TV
[ ] Bastu
TOTAL: 8
[x] en säng lite större än normalt
[x] Mer än 4 par skor
[x] Solglasögon
[x] Klocka
[x] mp3spelare/iPod
[] en fungerande PS2
[] Nintendo Wii
[] Xbox som funkar
[] Nintendo 64 som funkar
[] Gameboy/ Advance
[] Gamecube
[] nintendo ds
TOTAL: 5
[] Poker-bord
[] Basketkorg
[ ] Hockeyspel
[] Biljardbord
[ ] pingisbord
[ ] Fooseball (fotbollspel)
TOTAL: 0
[ ] Nattduksbord
[] Stereo på rummet
[] CD spelare
[X] Har något klädesplagg från Abercrombie och Fitch eller Hollister/ AE
[] Dina föräldrar har gett dig kreditkort/atm kort
TOTAL: 0
[x] Jobb/sommar jobb, jobbar en gång i veckan
[x] Shoppar minst en gång i veckan
[x] har dyr parfym/cologne
[x] AIM/MSN
[x] Kamera/video kamera
TOTAL: 5
[] Skoter/motorcykel/bil/moped/fyrhjuling
[x] Gitarr/trummor/basgitarr
[] Piano/Keyboard
[] något annat instrument
[ ] varit på en kryssning
[x] rest utomlands
[x] haft en personlig tränare
[] dyra smycken
[x] träffat en kändis
TOTAL: 4
[x] Platt/locktång
[x] har varit i en slagbur, som är till för baseboll
[] har 1000 spänn på dig just nu
[x] kreditkort, debetkort eller bankkort
[x] rest i Europa
[] Varit på Hawaii
[x] Varit i USA
[x] Varit i Asien
[ ] Varit i Australien
[] Varit i Afrika
[x] Varit i Sydamerika
TOTAL: 7
[x] Föräldrarna har bil
[ ] Jet ski/båt
[] Husbil/vagn
[] Jag har en bil
TOTAL: 1
[x] Hemmagjord mat nästan varje dag.
[] suttit i en limo
[] suttit i en helikopter
[] äger en videokamera
[x] egen laptop
[] egen dator
TOTAL: 2
TOTAL SUMMA: 32
1-22 = Ghetto-kid
23-32 = vanlig
32-40=rik brat
41+ = uppeklassens snobb

Dang it JK, hur ska vi kunna hänga i fortsättningen när det är uppenbart att jag är mycket schtekigare än du? ;)

Hemtentan inskickad! Way to pull it together! Nu: fira med lite kandidatuppsats!

2009-05-04T10:26:00.001+01:00

Moussaka massacre

2009-05-03T18:19:00.001+01:00

Joddå! Idag har jag minsann tillagat mitt livs första moussaka! Jonas och Anna fick smaka på mästerverket och de glufsade gott i sig. Jag måste väl humbly erkänna att den inte smakade helt oävet. Gjorde den dessutom greek hardcore med massa aubergine och ingen svensk fjollpotatis. (Även om jag ovilligt ska erkänna att jag kommer inkludera det elementet nästa gång..)

Nu åter till hemtentan. Sista timmarna kvar nu, go go go!

Bild från http://www.britishturkey.co.uk/ (Även om min egna var minst lika snygg och aptitlig!)

Rubrikbloggar: Är det okej att vara lite glad över att solen inte gassar som mest just idag då jag är instängd med en hemtenta?

2009-05-03T11:21:00.002+01:00

Tidigt en söndagsmorgon

2009-05-03T07:00:00.001+01:00

Tänk va, att den dag jag återupptäcker bloggen ska vara på en söndag morgon, 07:44, innan ens morgonkaffe eller livsupprätthållande grötfrukost. Men då inspirationen kommer, då skall den bejakas, intsant?

Skälet till att jag är uppe är faktiskt av rent praktisk natur. Jag håller nämligen på att författa en hemtentamen/livecase om gymkedjan SATS. Har haft sedan i måndags på mig. Om man ska använda en bilmetafor kan jag väl säga att under veckan har jag vaxat fälgarna, speglat mig i backspegeln och även studerat om avgasröret inte ens är liiite ovalt i sin form. Och knappt det. Man kan väl säga att det var igår jag verkligen vred om nyckeln och fixade styrfart. Det vill säga, sistaminuts-Sara strikes again!

Trots ett överhängande skrivkrav har jag ju haft en helg som inte skulle kunna lämna mer att önska.

Valborg spenderades som sig bäst bör i stadsparken i Lund. 08:10 satt jag och D-dur enligt pliktens och valborgs alla regler på tåget ner mot Lund. Väl där gav vi oss på bubblet och fnissade i solen som alla andra firare. Vi var ett stort gäng som satt tillsammans och bildar en liten helsingborgs-subkultur där bland alla lunders. Och solen den stekte oss. Och alkoholen kylde ner oss. Är jättenöjd med parken. Alla tog det lite lugnare än tidigare år kändes det som. Av vana har vi lärt oss att om man har sin peak performance vid tolv så mår man och ser ut som en canada goose vid fem.

Aah! Nu märker jag ju vad jag håller på med! Det var så listigt så jag såg det inte komma! Hemtentan var det ja. Oopsie.

Tämjandet av Nimis

2009-04-15T08:37:00.001+01:00

En öl och en hamburgare

2009-03-12T20:11:00.001+01:00

Livet är så jäkla underbart. Sitter här och sippar på en god belgisk öl samtidigt som mannen min står i köket och fipplar med hemgjorda hamburgare som står på menyn för kvällen. Dagens praktikfallsdiskussion är avklarad och den gick bra känner jag, trots lite tid att förbereda mig. Imorgon nytt tema, ny examination måndag, nytt tema tisdag, och sista muntliga examinationen fredag.

Men allt det där känns okej. Måste plugga hela helgen för detta, men det gör inget. Jag har hittat flytet, gillar kursen och lär mig mycket.

Tränade igår. Har träningsvärk i större delen av kroppen idag. Också en bidragande faktor till att livet idag är underbart!

Dagens trea:

1—> Hade väldigt bra disciplin imorse att förbereda det sista inför examinationen. Den gick väldigt bra och jag är nöjd.

2—> Pratade med pappa. Är alldeles alldeles för dålig på att höra av mig. Det är så lätt att glömma bara då livet rullar på i 170 och.. och.. och. Men det är att felprioritera det vet jag. Efter detta blogginlägg ska jag direkt ringa mamma också, för det är i nuet man kan förändra, varje ögonblick.

3—> Att vi unnar oss öl, 24, Californication, hamburgare, popcorn och pinnglas en helt vanlig snöslasktorsdag! För att fritt tolka Steffo Törnqvist: Njut för fan! :)

Hur kommer vi månne formulera oss år 2048?

2009-03-12T09:20:00.001+01:00

Arg lapp från 1932:

“Till fröknarna I. och E. Hammarstrand,

Utan att vilja på minsta sätt störa den grannsämja, som jag hoppas alltid skall bestå här i huset, dristar jag mig allra hövligast meddela damerna, att jag på grund av en beklaglig lättsövdhet icke kan undgå att om morgnarna väckas av de lätta steg, som vid en beundransvärt tidig timma är förnimbara från er lägenhet.

Jag vågar för den skull blygsamt hemställa, huruvida icke den av damerna, som bebor rummet åt gården, skulle vilja taga under vänligt övervägande att på något sätt (till exempel genom användande av skor med sulor av filt eller skinn) ytterligare mildra ljudet av sina tidigaste morgonfjät till båtnad för en herre, som däröver skulle erfara den djupaste tacksamhet.”

Arg lapp från 2006:

“Tag av Dig de klapprande skorna på natten kärring!”

(Taget från boken “Den som inte tar bort luddet ska dö!” av David Batra, Frank Förlag 2008)

Onsdagens trea

2009-03-11T16:24:00.002+01:00

Nu.

Har jag fått nog. Jag har fått nog av att inte utföra det som till stor del bidrar till lyckokänslor hos mig. Jag skjuter det på framtiden hela tiden genom att alltid hitta andra saker som är mer akuta i ögonblicket. Jag talar givetvis om min träning.

Det FINNS inget viktigare i ögonblicket. Jag insåg det idag. Jag är 27 år gammal nu och min framtida hälsa består till mångt och mycket av hur jag beslutar mig för att spendera mina ögonblick idag. Då jag insett detta släppte jag precis allt jag hade i händerna, drog på mig träningskläderna och fem minuter senare värmde jag upp på löpbandet. 13 minuter senare körde jag benpress. DET kallar jag att skrida till verket (och att ha galet nära till gymmet!).

Jag ska vidta åtgärder för att detta ska fungera. Jag ska facilitera denna förändring som det så fint heter. Ett av mina knep är att nämna varenda träningspass på bloggen. Den kommer ju obönhörligen få mer träning som innehåll, men det är ju precis den målgruppen jag har på bloggen eller hur? ;) We want inlays about lifting skrot!

Jag ska dessutom redogöra för två andra bra saker jag har gjort för mig själv varje dag. Därav inläggets rubrik.

Så, without further adue:

O n s d a g e n s t r e a!
1--> Tränade styrketräning i en timme. Det blev ben, rumpa, bröst och rygg. Gjorde allt med den frenesi som endast en galet förändringsbenägen person kan uppbringa!
2--> Jag har pluggat duktigt inför morgondagens praktikfallsdiskussion
3--> Jag gick och la mig i tid igår! (Jäjä, hör kanske till gårdagen men varken Rom eller treor byggs på en dag!)

Desperate times call for inventive measures

2009-02-26T08:58:00.004+01:00

I veckan har det förekommit en helt ny typ av aktivitet i det Brnd/Ldstr:ska hemmet. Vi har inte fått köpa något nytt livsmedel på hela veckan.

Vi har insett att om vi ska få ihop en försvarbar hög med pengar innan avfärd till NZ så är det dags att släppa hörnflaggan. Vi köper nytt så fort vi tror oss behöva, utan att ens öppna dörren till skafferiet för att se om den aktuella varan redan finns där. Vi bestämmer vad vi är sugna på utan att konsultera nuvarande lager, vilket leder till att vi måste köpa in en helt ny uppsättning varor. Befintliga varor blir gamla då de aldrig används etc etc. Något behövde göras.

Så. Den här veckan har krävt sin dos av kreativitet då vi har inte alls varit beredda på att reducera kvaliteten på matintaget. Pastapesto är fortfarande inte okej. Så denna vecka har rätter som potatisbullar med lingonkeso, potatis- och purjolökssoppa med side av ägg och rostmacka, tomat- och bönpasta och ärtsoppa stått på menyn. Utan att ens en gång behöva trängas på ett pensionärspackat Oj!

Luncher har kunnat lösas på ett lika kreativt manér hemmavid, och både J och jag har haft turen att få bli bjudna på luncher emellanåt.

Vårt mål i initieringsstadiet var att detta skulle pågå i två veckor. Turligt nog börjar frysen dock sina, återstår gör bara en omfattande samling kikärter, sojamjöl, krossade tomater och bönmix. All due respect to potatoes, but girl needs pork too!

My happy ending

2009-02-24T21:29:00.001+01:00

Se där! Genom lite positivt tänkande och genom att acceptera situationen som den var istället för att gräma ner sig har lite lycka funnit min väg.

Ni kunde ju alla läsa mitt kilometerlånga inlägg från imorse. Jag har idag haft lite korrespondens med Gumtree där jag har förklarat situationen och visat upp plenty o’ trevlighet och god vilja. Tjejen jag mailade med vidarebefordrade konversationen till sin chef och skulle återkomma till mig med utslag.

Nu fick jag svaret. Istället för att behöva betala 80 pund för att inte kunnat hosta upp utlovade biljetter behöver jag bara ersätta dem med 20 pund för lite huvudbry och extra arbetsbörda.

Åter ett bevis på att allt löser sig. Positivt tänkande lönar sig. Att köpa metallicabiljetter och sedan sälja dem två gånger i utlandet, iinte att rekommendera för den som söker snabba cash.

En söndag på Kullaberg

2009-02-24T14:16:00.001+01:00

Imbarazzo internazionale

2009-02-24T09:32:00.001+01:00

I mina företagsekonomiska studier har jag mången gång fått lära mig vikten av rekognosering innan företaget ger sig in på internationella marknader. Det är viktigt att läsa sig in på landets lagar och förordningar, kulturella koder, demografisk info et cetera för att ens smarta strategiska utveckling ska skörda frukt. Är man slipad strateg så lyckas man i många fall generera plus av denna nya satsning. Om man inte helt lyckats anpassa sitt utbud efter ovanstående kriterier kanske man redovisar siffror indikerandes plus minus noll.

Eller så gör man som jag. Går fett back!

Here goes..

Ni trogna bloggläsare vet att jag i höstas var i oerhört behov av att tillskansa mig ett par Metallicabiljetter för deras World Magnetic Tour. Jag hade fyra lakejer förutom jag som satt och försökte komma in på Ticnets sida dåbiljettsläppet för stockholmskonserten var. No luck.

Några dagar senare var det biljettsläpp för ett gäng andra städer i Europa. Jag var inne på alla biljettsidor, satt i kö, klickade snabbt, svettades ymnigt (not) och fick till slut tag i ett par sittbiljetter för spelningen i Manchester. Yay, lyckan var gjord! Tills det visade sig att dessa platser krävde hörapparat och falksyn.

Nåväl. Sedan kom 2009 och en förestående Nya Zeeland-resa. Vi insåg bittert att pengarna för flygbiljett till Manchester, hotell och mat under vistelsen istället bör läggas på hög inför NZ. Dock tog det mig åtskilliga månader att ta gumpen ur vagnen och lägga ut biljetterna för försäljning.

Min brittiska vän Lil namedroppade några försäljningssajter som engländarna använder sig av; eBay och Gumtree. Gumtree verkade vara ungefär som ett svenskt Blocket (där jag för övrigt äger, har sålt allt från trasiga telefoner till sängar till teveapparater från 1800-frystillis och alltid varit genomärlig om tingens tillstånd) så jag la upp mina biljetter och tänkte inte så mkt mer på det.

Jag la också till mig som användare på eBay. Dock var deras system för att lägga upp biljetterna minst sagt luddigt och opedagogiskt (hävdar jag bestämt men bittert!) och då jag klurat ut det var det en massa fler steg att genomgå. Man skulle skaffa sig en användare på Paypal, verifiera att man var den man var, att VISA-kortet faktiskt var mitt, att bankkontot var mitt, att de två sistnämnda var kopplade till varandra etc etc. Efter fyra dagar var hela den proceduren klar. La upp biljetterna även på eBay då Gumtree inte skördat frukt alls.

Det tog inte alls länge innan mailen började plinga till från olika eBay-användare. Jag tyckte dock att de ställde så konstiga frågor, såsom om det verkligen var två biljetter. Jaa, svarade jag, precis som det står i annonsen. Då en kille fått det svaret klickade han direkt på “Buy it now” och hade köpt biljetterna för 40 pund styck.

Trodde jag.

Döm om min förvåning då jag inser att jag har lagt upp biljetterna för 40 pund tillsammans, det vill säga två biljetter, till METALLICA, för priset av en! Vem gör sånt?!? (svara inte på det tack).

Det var bara att bita i det sura äpplet. Det är nämligen så att eBay tar för givet att deras användare inte är totala idioter utan lyckas faktiskt att lägga upp sina objekt till det pris de vill ha och säljer dem därefter. D’oh!

Jag skickade biljetterna dagen efter. Lite bitter men efter självpepp och positivt tänkande tänkte jag ändå att det inte är hela världen. Den här killen kanske precis hade blivit av med jobbet, dumpad för någon med mer bicepsomkrets och förlorat husbilen i finanskrisens kölvatten. Klart han isåfall ska ha två biljetter, i princip gratis, till Metallica som plåster på såren efter hans (av mig påhittade) sista svåra tid!

Jag hade precis kommit över detta ekonomiska bakslag. Jag hade firat en underbar födelsedag tillsammans med nära och kära och bästa. Livet lekte.

Tills jag samma kväll kom hem och kollade mailen:

“Gumtree congratulates you on your first online sale!”

&%¤#?&! Jag hade ju glömt att ta bort biljetterna (ivägsända as of samma förmiddag) från den andra sajten! Och nu har någon Jayne köpt dem av mig! Och gissar för hur mycket? 80 pund! Det vill säga två biljetter till priset av två!

Jag började skälva i trikåerna då jag läste gumtrees användaravtal. Jodå, om man lägger upp biljetterna där förbinder man sig att sälja dem till köparen som klickat på “Ja tack!”. Såatte. Inte bara har jag förlorat 40 pund i den ena affären. Nu kommer jag även att behöva punga ut 80 pund för att jag inte kan “leverera enligt avtal”.

Dessa biljetter, till en konsert jag inte ens kommer att se, har kostat mig 1300 kronor i inköp + 523 kronor i förlorade försäljningsintäkter + 1000 kronor i ersättning till gumtreeköparen. Nästan 3000 kronor!

*går tillbaka in i det madrasserade rummet*

Den tjugosjunde födelsedagen

2009-02-20T11:05:00.001+01:00

Vilken finfin födelsedag jag fick. Somnade med ett stort leende på läpparna igår efter att ha avslutat den andra dagen av ett tre(/fyra)-dagars firande.

I onsdags kväll (dagen före 27-strecket) var jag enligt min vana trogen på Villan och regisserade spex. Det hade gått bra och vi hade cirka halvtimmen kvar av rep. Rätt som det är så hörs det sång utifrån entrén; "åh Saaaara, kom uuut ikväll!" (major flashback från jag var sju år och den låten var det pinsammaste jag visste). Jag gick ut och se vad det var för spontankackelörer som härjade därute. Där stod en stor del av det underbara gäng som utgör en del av mitt liv. Här skulle pre-födelsedagskidnappas! Jag togs med till ett hus där de hade gjort iordning ett riktigt barnkalas, med fåniga hattar, papperstutor och tååårta. Mmm..

Detta underbara gäng som firar så fort tillfälle ges. Ett axplock vad vi har hunnit med att fira den sista månaden innefattar inte bara 30-årsfiranden klockan 00:00 på natten, utan också en i gängets nyförvärvade körkort och tre genomlevda Star Wars-filmer! De är guld dessa människor, they don’t make ‘em like that anymore.

Själva födelsedagen började med iordningsställd och god frukost av finaste sambon. Efter att ha blivit totallurad av presentens emballage blev jag desto lyckligare över dess innebörd. Tillsammans ska vi till den polska kuststaden Gdansk i mars, “med vår utforskarglädje och varandra som enda i förväg bestämda ingredienser”. Behöver inget mer än så.

Dagen förflöt i lugn takt. Jag gjorde precis det som föll mig in i varje givet ögonblick, evigt ackompanjerad av en plingande telefon med gulliga grattislationer. På eftermiddagen kom syster upp och vi tog en stadensvängom. Några halsband, en tröja och en kjol till syster senare hade vi gett oss själva lite presenter också.

Sedan bar det hemåt där killarna hade börjat med maten. Medelst vin, fantastisk mat och många fnitter och funderingar kring den förestående Nya Zeeland-resan roade vi oss igenom kvällen.

Syster kände sig lite inspirerad och hottade upp sig lite extra för kvällen..

(Nu blir jag nog inte mycket äldre än 27, men det här är hämnden för att du tvingade mig att kalla dig för Sir då vi var små..!) ;-)

Då vårat eminenta sällskap tågat hem för kvällen fortsatte vi ett tag till med hjälp av gitarren. Jag lärde mig nya komp men la mig sedan tillrätta i soffan och fick avrunda födelsedagen lyssnandes på denne bäste J som förgyller likväl födelsedagar som vardagsditos på samma lyckobringande manér.

Alla hjärtans helg.

2009-02-15T22:00:00.002+01:00

Jag minns känslan så väl från mellan- och högstadieåldern. Då man gick hem från skolan den där fredagen innan en förestående lovvecka. Friheten inombords och känslan av förestående långa sovmorgnar, leka dunk med grannskapsungarna nätterna igenom, åka snowboard hela dagarna tills någon otålig förälder tutade nere på vändplanen på Dundret.

På senare år har jag inte riktigt fått uppleva sådana veckor då högskolevärlden inte riktigt är brinnande anhängare av lovkonceptet. Fast på EC och kursen Startegi och styrsystem är det annorlunda. Lärarna hävdar att vi har en föreläsningsfri vecka på grund av EEE-dagarna som går av stapeln 18-19 februari, men jag och tjejerna tror snarast att det är att deras respektive knodds har lov från lågskolorna och papi och mami ska ta småparvlarna till Alperna. Fine säger jag och planerar en låång sovmorgon imorgon.

Helgen då. Hur bra som helst. Och ändå försökte vi inte alls! Den bästa romantiken hävdar jag bestämt visar sig under den tristaste januarivardagen/oktoberregnsvallet/marsslasket. Trots detta blev det en alla hjärtans dag, eller för fanken en helt vanlig lördag, som värmt upp mig inombords lika effektivt som ett mindre kärnkaftverk.

I veckan fyller sister och jag år. 29 respektive 27. Känns hur bra som helst.

Vet inte annat att säga än att jag inser att mitt liv är väldigt bra just nu. Kanske bättre än någonsin. Är jordalycklig, vid hälsa och har fullt med fina människor omkring mig som jag får träffa mest hela tiden. Är oerhört tacksam för detta.

Sköldpaddebeteendet stävjas!

2009-02-04T15:57:00.003+01:00

Jag har det senaste året haft en tendens att dra mig undan. Då jag varit på vissa tillställningar har jag snart börjat titta på klockan, efter föreläsningar i Lund sätter jag mig snabbast möjligt på tåget hem, har sagt nej till inbjudningar till olika roliga aktiviteter bara för att få ha min egen tid, och för att få vara med mig själv. Detta samtidigt som jag ständigt får höra från olika håll hur social jag är, alltid har så många järn i elden och ständigt med fart omkring mig. Jag har inte alls kunnat relatera till det som de pratar om då jag själv känt att jag ofta undviker mycket och aldrig har nog med tid.

Jag tror det hade med att göra att jag nyss hade så många åtaganden i mitt liv och att jag hade glömt bort att se det goda i dem. Jag fokuserade enbart på vilka resurser åtagandena skulle ta i anspråk i form av tid och energi, och alla de uppoffringar jag måste göra för att genomföra uppgifterna. Neggo, plain and simple.

Jag vet precis vilken fälla jag föll i, och andra har gjort med mig och inte klarat sig lika bra. Då jag började på universitetet så kom jag fort in i engagemangssfären. Jag blev novischgeneral, vice ordförande, scengångare i spexet, marknadsföringsansvarig för kören, anställd på tre ställen.. och mycket av det på samma gång. Efter ett tag glömde jag bort vad det var jag själv ville med allt och vad behållningen var. Istället rycktes jag med av någon form av hybrid mellan äran att bli tillfrågad till en övertro till den egna tiden och till viss del kapaciteten.

Jag har dock mognat under dessa två och ett halvt år jag studerat i Skåne. Jag har sakteliga börjat identifiera hur mycket engagemang jag kan hinna med så att det behåller sin meningshöjande effekt på tillvaron.

Dock har det den senaste tiden uppenbarat sig för mig varför jag gillar att vara en engagerad person och varför jag gillar att säga ja, inga problem och when do we start. Jag får genom engagemangen och sammanhangen möjlighet att umgås med många trevliga människor som ger både socialt och intellektuellt. Min egen lycka och glada inställning genererar mer lycka och glädje i det jag gör.

Har spexrep ikväll. Och det ska bli skitkul.

Givmilda grannar och goa gitarrer

2009-02-03T22:02:00.003+01:00

Veckan har börjat på det allra bästa av sätt! Förvisso var jag rätt trött i måndags då käre sambon hade bestämt sig för att nattsudda medelst rött kött och öl tittandes på Super Bowl. Lyckligtvis ägde tilldragelsen inte rum i vår lya så jag fick insomna vackert i lagom tid (sedan att jag var uppe till närmare ett och var djupt inne i ett grymmemaraton av Entourage förtäljer inte historien).

Nytt praktikfall i skolan som ska upp till diskussion på torsdag. Denna veckas tema är The Phone House och dess strategi ur ett konkurrenssynsätt. Nu då halva tiden gått innan examinationen tillika diskussionen ska äga rum har jag iallafall läst caset. Jag tror på den gamla devisen att vila mig i form. Det vill säga jobba häcken av mig imorgon..

Nå, dagen idag har varit fin iallafall. Har varit på två inspirerandeoch jobbrelaterade möten. Det är många jobb som ska rekryteras studenter till nu och i de lägena är det extra kul att vara den som samordnar det hela. Dessutom är det roliga och attraktiva jobb som kommer generera en hel del ansökningar, och arbete för mig, yay!

Den givmilda grannen som det refererades till i rubriken var min snygga vän Anna som bjöd in en nyanländ lundensiska till sitt residens och bjöd på kladdkaka igår. Älskar grannar som henne. Jag tyckte dessutom att vi skulle vara lite duktiga och läsa casen efteråt. Bah sa hon, sket i mitt halvprotesterade "men.., men..." och såg på CSI. Jag har noll pondus där. Men kladdkakan var god.

Denna tisdag fick avslutas med veckans gitarrlektion. Idag beträdde jag helt okänd mark då vi började med noter. Jag har väl kanske börjat i lite fel ända då jag redan bemästrar massa ackord och även barrévarianterna, men det var först idag jag fick lära mig klinka fram gamla blockflöjtsgodingar som Spanien, Till Paris och Lilla snigel. Men åh vad jag har utvecklat en kärlek till detta instrument. Undra om den får plats inatt mellan mig och J..?

Söderspaning 1 - Att dela sitt bröd

2009-01-23T13:45:00.003+01:00

Idag kilade jag in (norrländskt uttryck?) på en restaurang på Söder för att köpa lite speciellt bröd som jag senare skulle göra pizza på. Jag väntade enligt samhälleliga normer snällt i kö på att det skulle bli min tur. Då jag kommer fram till ordermottagerskan ber jag om tre libabröd.

- ??
- Ja, tre libabröd alltså.
-...bara bröden..?
- Ja.
- Ingenting på..?! Inte ens..?
- Nej (vänligt), bara bröden tack.

Perplext pep hon iväg för att plocka iordning min minst sagt besynnerliga beställning. De pratar lite mellan varandra men min hjärna var för annorlunda programmerad för att förstå.

Hon räcker över påsen och ler sedan. Jag räcker fram min tjugolapp till henne men hon säger nej. Jag blir förvånad och gör ett till försök. Joo, men det är klart jag ska betala. Hon bara ler och säger nej. Jag fortsätter idogt med mina försök att betala och märker hur jag får något desperat i rösten. Nej. Är allt jag får.

Jag ler, får sista ordet genom att säga "ja, men då kommer jag och äter här på riktigt snart" och går ut ur lokalen.

Vilken kulturchock. Jag log åt varenda en jag mötte på vägen hem. Så glad över att bo på detta kulturella, etniskt rika, färgstarka, högljudda Söder där folk utan förbehåll delar sitt bröd. Till och med till idioter som inte vill ha någonting på.

Partitur

2009-01-23T09:02:00.003+01:00

Igår bjöd på en väldigt skojig eftermiddag och kväll. Stampus hade premiär för terminen och ett stort gäng festglada studenter steg ombord på en av Ace Links båtar för säsongens första tura. Ölen och vinet flödade och det var nog inte många treor som vid tillfället valde att komma ihåg följande dags munta.. ;)

Trevligast var att träffa på fina människor och vänner som befunnit sig utrikes den gångna terminen. Välkomna hem Sanna, Johanna, Michaela, Daniel, Linus, Malin med flera!

Efter två turor (tre?) steg vi av för att se lite handboll på Hamnpaviljongen. Dock amöbade jag och bäste D oss bort till Tivoli för att ta oss an övermäktiga nachotallrikar och ägna oss åt lite massiv catching up. Visst fanns det saker att prata om alltid. Det är alldeles för sällan vi tar oss tid att nära vår relation, tur att den är like a box of chocolates..

Och så var det helg! Imorgon är det stor 30-års/inflyttningsfest hos våra villaförsedda vänner. Söndagen kommer att bjuda på mer salsa med min temperamentstinna värmlandslatino. Oye, mi cuerpo pide salsa..

Året 2008 - nu knyts det ihop.

2009-01-19T11:45:00.005+01:00

Jag börjar ju märka nu att det kändes mest motiverande och peppande att sammanfatta det förra året alldeles i början på det här året. Nu fick jag påminnas att jag faktiskt bara tagit mig till maj på min resumé. Så jag gör nu en snabb recap av resten av året, trots att det förtjänar mer, så mycket mer..

I mitten av april var J och jag på fest i ett grisabonnastall i Staffanstorp. Värden för spektaklet var en av mina kusiner, dennes make samt andra bönder i närområdet. Denna kväll fick jag åter stifta bekantskap med tre kusiner som jag inte träffat sedan barnsben. Jag kände igen dem men jag kunde inte minnas att vi någonsin hade pratat, umgåtts. Bara små fragment fanns kvar från barndomen. Det var fantastiskt att sitta framför dessa människor i vuxen ålder och lära känna varandra! Vi trivdes ju så bra ihop! Sedan var det fantatsiskt att se så väl J flöt in, de tog varandra till sina hjärtan på en gång.
I fredags var det dags för nästa träff, åter i Staffanstorp. Kusinerna, syster med sin J, jag med min J samt dennes pappa. Vi skålade, skrattade, ljög och fotade till sent. Åter så glada över att ha återförenats.

I maj fick jag reda på att jag blivit uttagen till en utlandstermin på Nya Zeeland. Visst blev jag glad. Men mer för att ha blivit uttagen tror jag, och inte över det som uttagningen förde med sig. Att lämna livet här i Helsingborg bakom, med alla vännerna, vardagen och speciellt J, kändes inte särskilt lockande. Majoriteten av mina 20:s har jag bott utomlands och ända sedan 16 års ålder har jag vartannat år rivit upp varenda bohag och flyttat någon annanstans så utlandsbehovet var sedan länge stillat.
Men så sent förra året efter en promenad runt ett regnigt Helsingborg gick det upp för mig och J. Vi har inga barn som håller oss hemma, inga topplån, han hade en projektanställning, vi var unga och livet var nu; klart han ska följa med till Nya Zeeland. Förra veckan köpte vi biljetterna.

Sommaren var lång och underbar. Vi åkte på semester till Bulgarien och hälsade sedan på J:s föräldrar i Karlstad. Vi spenderade många lata dagar på hans fars gods på en liten ö i Vänern. Där låg vi många timmar i hängmattorna nere vid vattnet, lyssnade på P1 och löste sudoku. Eller så paddlade vi kajak runt ön (hela!). Middagarna sträckte sig långt in på småtimmarna där vinet, gitarren och sällskapet stod för ständig briljans.

Vi fick uppleva Litauen. Dessutom under den trevliga omständigheten att två av våra bästa vänner lovade varandra evig kärlek. Vi var en fyrtiomannastark delegation från Sverige med på resan. Det var skojskoj hela tiden från att vi kastade loss från hamnen i Karlshamn tills att vi nådde den fyra dagar senare. Dagarna emellan fylldes med utflykter, fest, många skratt på loftet där vår närmaste vänskapsskara huserade och så det vackra bröllopet.

Så kom sensommaren och jag var med på Jespers återuppsättning i Lund. Skoj på det bästa idiotiska vis. Minns långa rep på ett solgassande tak på AF-borgen, fredagsölrep, mitt totalnersjuknande inför teknik- och genrep och sedan utmynnade allt i en fantastisk föreställningshelg. Intensivt.

Samtidigt hade jag påbörjat mina studier på Ekonomihögskolan. Företagsekonomi B-kursen och statistik, samtidigt. Jag hade saknat utmaning uppe i Helsingborg och var sugen att på löpande band få dodga käftsmällar i form av svårigheter. Då tentorna satte igång i båda ämnena samtidigt var det bara att äntra ringen och köra. Många kvällar fick ägnas åt plugg, något jag notoriskt undvikit under alla mina studieår. Tur att jag hade shysst pepp-proviantör i form av den där mannen jag bor med. Pure golden.. I mål kom jag iallafall med flygande färger. Dock saknade kroppen träningen och hjärtat väninnorna så procent tvåhundra och jag tackade för gott samarbete och sket sedan i varandra.

Avslutar denna årsresumé med att lista de bästa sakerna under 2008:

> Att syster och jag har börjat umgås så mycket och blivit så viktiga i varandras liv. Det är en häftig känsla att inse hur mycket man älskar någon..

> Att jag "fick" ett gäng underbara, spralliga och levnadsglada kusiner! Som jag suktade efter en släkt med tighta band and along they came. Vi kan inte göra något åt de år som varit men 2009 och framgent är vår tid.

> Att J och jag flyttade ihop. Ända sedan vi blev ett par har jag mantralikt dementerat varenda ihopflyttsfråga från vänner, familj och omgivning. Bara två veckor innan vi flyttade ihop klargjorde jag för syster under en weekendresa i Spanien att jag trivdes sååå bra att ha mitt eget. Döm om omgivningens förvåning då vi två veckor senare åkte skytteltrafik mellan Carl Krooks och holländaren. Lyckliga och skuttandes, trots ömmande muskler av sängar, soffor och blytunga teveapparater från 1800-frysefast.

> Litauen, tältningar ute i skogen, middagar, fester, födelsedagsfiranden, flyttar, friidrottstävlingar, truckerutklädningar, gulfula skåpsluckor-mobbing, pepparkakshusbyggen, ofrivilliga frukostbjudningar. Vilka vänner.

2008 var helt klart ett av de bästa år jag har upplevt. Vad var det bästa som hände er under förra året?

Unna dig vardagslyx!

2009-01-13T08:21:00.001+01:00

Igår kväll efter jag slutat jobba blev riktigt mysig. Jag kollade på teve för en gångs skull och eftersom jag gör det så sällan så blev det nästan en aktivitet värd att klassas som vardagslyx. Lipstick Jungle hette den och går på trean, första avsnittet igår. Den är skriven av samma författare som gjorde SATC, Candace Bushnell, vilket borde vara någon form av kvalitetsmärke. Nå, den imponerade inte förbehållslöst på mig, men ska ge den något avsnitt till.

Dock hade jag bästa bisysslan medan jag förstrött följde läppstickstjejerna genom karriären. Say hello to my new friend..

Ett fotbad borde ingå i inventarierna i varje hem! Detta hade dessutom tre lägen med olika massage- och bubbelvarianter. Helt sjukt billigt var det också, 199 kronor på Siba!

Kulturspaning i Helsingborg: Fyrverkerimakarens dotter

2009-01-12T08:54:00.004+01:00

I lördags var J och jag lite fräckt spontana och beslöt oss för att gå på teater. Valet föll, på grund av det knappa utbudet visserligen, på Fyrverkerimakarens dotter på stadsteatern. Att det är en familjeföreställning alarmerade oss icke, då en av fjolårets finaste upplevelser var familjeföreställningen Ringaren i Notre Dame på samma teater.

Vad besvikna vi blev! Dekoren, rekvisitan, effekterna, scenografin; allt värdigt en riktigt bra teaterföreställning. Dekormakaren och kostymfolket där kan sina grejer och är nog fenor på att äska pengar för jag blir lika imponerad varje gång.

Men skådespelarna. Hon som spelade huvudrollen som fyrverkerimakarens dotter hade bara ett läge på rösten och det var skrikig. Hon uttryckte glädje, hopplöshet, vemod, sorg, ja allt känslospel med samma high pitch-röst.

Det var två som kom undan med skådespelandet och det var han som spelade den vita elefanten (snygg lösning på elefant!) samt fyrverkerimakaren, alltså huvudrollens pappa.

Storyn var sagoinspirerad och var anpassad till familjer och barn. Det bjöds på oerhört färgglada kostymer och dekoration samt innovativa och snygga lösningar på levande krokodiler och andra monster. Det bjöds på fyrverkerier som sköts ut över publikhavet, och alla youngsters tjöt av lycka.

Sammantaget kändes det som att alla omgivande faktorer var väl värdiga en riktig och påkostad teaterproduktion. Dock kändes skådespelet många gånger som en gymnasieföreställning.

Någon annan som sett den?

Bild från cityguide.se

Gimme hips!

2009-01-11T20:17:00.001+01:00

Ojoj vad det har skakats rumpa idag! Impulse Dance, en dansskola här i stan, hade öppet hus. Söta Jennifer, min syster och jar var ivriga deltagare.

Vi började med merengue och sedan avverkade vi showdans, breakdance, streetjazz, strip-aerobics och pussycat dolls-dance. Gaah så kul det var! Jag har ju alltid haft en dansfaiblesse av rang så jag njöt i fulla drag.

Särskilt kul var breakdancen och stripaerobicen. Breakdance har jag testat för tiotalet år sedan men jag var grymmare idag. Little man's, headstands och andra b-boy-flymoves rev vi av tills låren värkte. Och stripaerobicen, att smeka och åma sig mer än vi gjorde är svårt en söndag. Tur att klassen har åldersgräns (och många åskådare!).

Kvällen har ägnats åt sökande av Nya Zeeland-biljetter. Vi ska boka dem i veckan och alla fyra är sjukt peppade. Nu är vi ju inne i rätt år så förväntan har skruvats upp rett meget! Någon som varit på Nya Zeeland? Vill komma med tips? Jonas håller på att sammanställa en interaktiv karta nu med sevärdheter i landet på sin blogg. Tror han också är rätt taggad inför detta.. ;)

Att Spara eller Slösa

2009-01-09T13:43:00.005+01:00

När jag var liten fick jag ständigt höra hur jag var Slösa i syskonskaran (den tappra skaran av två) och min syster var Spara. Minns ni tidningen förresten där denna eminenta serie fanns att läsa, Lyckoslanten? Nå. Vips var fredagkvällen avslutad och jag hade redan spenderat veckopengen (som jag vill minnas vi fick under fredagens eftermiddag).

Åren har fortsatt i samma stil. Ibland har det funnits för mycket månad kvar då lönen var slut. Andra mer lyckosamma månader blev det plus minus noll. För att betala mobilräkningen under gymnasieåren fick ofta pappa medelst hundögon tillbedjas. Och det lustiga var, att ju mindre pengar jag hade kvar, desto mer benägen var jag att spendera dem. Om jag hade flera tusen kvar på kontot tog det emot lite mer att köpa saker. De där höga siffrorna var ju rätt häftiga. Dock inte tillräckligt häftiga för att inte spenderas.

I Spanien hade jag mat och husrum betalt av min arbetsgivare. Hela lönen gick per automatik till nöjeskontot varje månad. Och Mallorca bjuder på idel festligheter under sommarmånaderna ska nämnas. Att jag dessutom blev spoiled rotten av en dåvarande pojkvän hjälpte mig ju knappast i utvecklingen mot ekonomiskt ansvar.

Vändningen har kommit krypande på mig under de senaste åren. Dock fick "den nya given" ökad aktualitet och intresse då jag och han den bäste hade en hel sommar förestående oss, precis innan semestern förra året. Vi insåg att om vi ville klara alla sommarens utgifter i form av utlandsresa för oss, värmlandssemester, nära vänners bröllop i Litauen och vardagslyx så krävdes en planering, en budget. Många timmar satt vi och sedan jag och knåpade i excel för att dels få formlerna (och formateringen!) rätt, och sedan identifiera adekvata intäkts- och kostnadsposter. Då jag fört in allting i min nya budget kände jag ett oerhört inre lugn. Jag hade precis insett att jag i två veckor skulle få leva på 49 kronor dagen, i en tid där varje dag bjöd på härliga sommaraktiviteter, ofta kostnadsmedförande, med vänner. Men att ha den kontrollen över ekonomistatus. Priceless.

Sedan dess har det tagit skruv i mig. Det bästa då lönen kommer är inte längre att ta en spontan shoppingrunda med syster eller någon väninna. Ej heller att köpa den där elektroniska gadgeten som, sedan man uppmärksammade den, hade fått en oumbärlig roll i den tänkta framtiden.
Nej. Det bästa är nu att få föra över tusenlappar till sparkontot. Och jag för över många, för många, vilket är en del av planen. För varje gång jag av något (alltid särskilda) skäl måste återföra dem, är det en uppenbar "kill your darlings"-aktivitet. Och att se den ekonomiska tryggheten öka för varje månad, och valmöjligheterna för framtiden bli fler, ger en rush betydligt mer intensiv än att knata ut från fröken Tricot med ännu en cardigan av tveksam kvalitet.

Buffert, mmm. Besparingar, aaah. Ekonomi är hett!

Bild från seriewikin.serieframjandet.se

Day of gold!

2009-01-08T21:47:00.002+01:00

Idag har jag haft en riktigt bra dag! Den började som sig bör med ett ordentligt lass gröt, men sedan hände något som inte hänt sedan de spanska glansdagarna back in the days - jag styrketränade. Klockan nio! Dagens tips readers; om man vill kicka igång dagen och den egna produktiviteten på bästa sätt, ge morgonstyrketräning en chans!

Dagen fortsatte med en nyvunnen energi så stark. Jag fixade undan massa ärenden, lite spontanshopping (ehrm) och jag har påbörjat en essä jag har efter mig sedan min andra termin i Helsingborg. Målet är att vara färdig med den innan c-kursen i företagsekonomi börjar den 19:e. Det ska gå!

Dagens lyckospark i häcken vill jag ge min fine vän Karsten som blivit totalentreprenör och kickat igång sitt eget café på SHIP. Jag tycker vi alla ska kika förbi och beställa minst tre kakor och fem kaffe var och kickstarta omsättningen denna första vecka. All lycka till dig Karsten och jag ska dra i alla studenttåtar jag kan!

Man må tycka..

2009-01-08T12:29:00.003+01:00

.. vad man vill om Alex Schulman men det måste länkas till!

---> Om jag vore Marcus Birro <----

Spark me up!

2009-01-08T08:07:00.002+01:00

Efter julledigheter är det alltid lite svårt att kicka igång maskineriet igen tycker jag. Soffan, boken och det loja tempot är skrämmande lätt att vänja sig vid.

För mig kickade det hela igång igår då jag började jobba igen. Visionsmöte. Vi hade stora ark utplacerade på ett stort runt bord. Vi cirulerade utanför dess omkrets, med varsin whiteboardpenna i hand, tänkte högt och formulerade våra tankealster på papprena. Kan tänka mig att det är så copywriters gör i första skedet då de äntrar sin kreativa zon. Precis innan deras ögon blir helvita och de målar upp, med snirliga men turbosnabba penseldrag, den perfekta reklamen för uppdraget (jag, en heroestönt?).

Kvällen bjöd sedan på ett annat möte. Regissörer, manusförfattare och musikanter träffades för att enas om låtval för årets helsingborgsspex. En bit kom vi allt på väg, men det är så lätt att fastna framför hela klippet av varje låt man föreslår, det finns ju så mycket bra musik. Damn you Youtube!

Nu ska jag kicka igång med nästa projekt 2009 - morgonträningen. Har nuförtiden gymmet där jag tränar privat direkt runt knuten, vilket medför att alla tidigare möjliga svepskäl att utebli från träning har diminuerats väsentligt. D'oh!

Hitta ditt riktiga jag för 550 kronor.

2009-01-07T11:30:00.001+01:00

Januari är en spännande månad på alla vis. Ofta en månad av nystarter, man inhandlar det där träningskortet, man gör en buget över årets första kvartal eller kanske börjar man en spännande kurs i något nytt och lockande?

Trots min tidsbrist så gillar jag att botanisera runt i alla kurskataloger, ringa runt intressanta kurser med en färgglad penna och jämföra dess innehåll med andra aktörers. Så även denna gång då jag idag fick hem både Medborgarskolans och Folkuniversitetets kataloger.

I Medborgarskolans hittade jag denna kursbeskrivning:

Chic in the city
"Nu är den äntligen här! Kursen som hjälper dig att finna ditt rätta jag!
Vill du fixa stilen, känna dig fräschare, snyggare och modernare? Här är kursen i mode och stil för dig mellan 16-24 år. Här lär du dig om makeup, kläder och hur du rör dig. Dessutom lär du dig gå i högklackade skor (kvinnors stora skräck!). Efter kursen vill vi att du ska ha ett bättre självförtroende och känna dig helt förnyad. Vi lägger in små tävlingar med fina priser, anordnar makeover med duktiga frisörer, fotografer, hudspecialister m.fl.
Intressant? Då är det ingenting mot vad det blir under kursens gång! ..."

Var ska jag börja? Kursen är kategoriserad under rubriken Kropp och själ. Att kursen appellerar mot kroppen och dess fysiska form är ju en given, men var ligger det själsliga elementet?
Hur kan man finna sitt rätta jag genom att fördjupa sig inom mode, stil och hur man ska röra sig? Genom att bemästra decimeterhöga klackar?

Att finna sitt rätta jag kan knappast handla om att "känna sig helt förnyad". Det tyder ju på att man inte var sitt rätta jag innan, om det är en förnyelse som krävs. "Hur du bättre passar in i den uniforma mallen för hur unga kvinnor idag ska se ut och bete sig" voro ett mer passande namn på kursen.

Att man kommer ut ur kursen med ett bättre självförtroende kan vara en möjlig utgång. Man har lärt sig att lägga eyeliner, korsa benen modellikt då man klackesvassar och man vet att sedan 2001 ska kjol och byxor inte kombineras.
Självkänslan då? Att ens framgång och säkerhet är ett resultat av att man fick denna förnyelsen, att yrkesmänniskor, frisörer, makeup-artister har bistått en med de kunskaper sig krävs för att skapa sin lycka och att hitta det verkliga jaget. Jag är min foundation?

Det kommer alltid att finnas personer som man anser vara snyggare, coolare, moderiktigare än en själv. Det är en kamp utan värde som man aldrig kan gå segrande ur. Är det då de elementen som ska lägga grund för ens självförtroende?

Det finns dock ingen annan du som är lika snygg och fabulös som du är. Och med den kunskapen och vinsten i hamn, bläddra förbi "Chic in the city" i kurskatalogen och ta en kurs i skrattyoga, stresshantering, knyppling, eller varför inte skånska dialekter och visor? Jag lovar att samtliga av dem erbjuder mer substans.

Dagboken - ett drama i för många akter

2009-01-06T23:24:00.004+01:00

Då jag var yngre fick jag ibland för mig att börja skriva dagböcker. Jag gick länge runt i affärer och sökte efter den perfekta Dagboken, den som jag sedan fullkomligt skulle överösa med känslor, händelseskildringar, kärleksdramer, kompisars rätt och fel, mina egna ditos et cetera. Ytan skulle vara av rätt material, arken skulle vara av rätt sort och för guds skull inga skolanteckningsblocksrader!

Samma kväll la jag mig alltid i sängen och skulle beskriva dagen i ord i min nya fina bok. Jag tyckte att det var förbannat oskönt att ligga ner på mage och skriva, men det var ju så de gjorde i Ebba och Didrik, Blossom med flera. Då jag ordklätt färdigt dagen lade jag sedan dagboken under kudden, och tyckte att även det var förbanken osmidigt beslutat av tjejerna på teve, oskönt ju!

Nå. I bästa fall skrev jag i en vecka. Ibland bara i någon dag eller två. Sedan ramlade boken skoningslöst ner i glömska, i minne och i byrålådan. En tid senare fann jag mig själv återigen i en ny affär, på jakt efter en ny Dagboken..

År 2003 började jag skriva i en ny, och mirakulöst nog har den hängt med mig sedan dess. Jag gör ingen föresats alls att skriva varje dag. Ibland går det sex månader utan att jag skriver. Men det finns dock åtminstone en handfull inlägg från varje år från jag var 21 tills nu. Det känns riktigt bra att ha åren bakom beskrivna i ord. Även om jag fortfarande har ett minne som inte lämnar mer att önska så märker jag att minnen från inte alls många år sedan trubbats av, kanterna avnaggade för varje passerad dag. Men då tar jag fram den där boken, med ett utseende jag sedan länge ledsnat på, och läser om gamla platser, pojkvänner och plattityder. Det är inte många sidor kvar i den nu, säkert ett års anteckningar med tanke på min uppdateringsfrekvens, men det finns ingen tvekan om att denna ska avslutas innan jag tillåter mig själv avnjuta en ny dagbokssmekarorgie i någon av de där dagboksaffärerna igen.

Bild från http://www.oiwillo.com

De magiska konungarnas dag

2009-01-06T14:56:00.006+01:00

Trots att mitt jullov ännu inte har slutat så känner jag mig allt lite extra ledig idag. Det kan bero på att det blev en sovmorgon av grandiosa mått (för att vara jag) med uppstigning närmare elva. Lägg på lite vinnarfrukost med ägg och bacon, några heroesavsnitt med tillhörande soffplacerade utsträckta ben och jag har en trettondedagsstart värd namnet.

Jag började dock fundera på varför vi alls är lediga idag och kan ägna vår tid åt ovanstående latenta aktiviteter. Min vän Wiki upplyste mig genast:

"Trettondedag Jul är den sista stora helgdagen i det kyrkliga firandet av julen. Den definitiva slutpunkten sätts i Sverige på Tjugondedag Jul, dvs Trettondedagens s.k. oktavdag en vecka senare. Trettondedagens äldsta namn var epifania eller epifanidagen ("uppenbarelsedagen"), och den blev en kyrklig högtidsdag på 300-talet."

Tack Wiki, nu latar jag mig vidare genom dagen lite mer upplyst.

Jag har aldrig haft någon relation till trettondedag jul innan jag var i Spanien. För serrni, på julafton får ungarna knappt några klappar på julafton eller juldagen. "Nej, det stämmer Sara", skrockar Wiki och fyller i:

"I spansk tradition heter dagen El dia de los Reyes magos, de tre vise männens dag, och firas den 6 januari. Den 5 januari ställer barnen ut sina gamla skor på fönsterblecket och när de vaknar morgonen därpå ligger där julklappar i stället."

Inte så jäkla kul att vara tomte i Spanien kanske, då det ändå är de där tre bifigurerna som får the limelight för jobbet.

Bild: http://www.comunitatvalenciana.com/images/agenda/melchoracamello.jpg

Lite fot-o-redigering

2009-01-05T11:01:00.005+01:00

Visst är det trevligt med gratis bloggtjänster på nätet som möjliggör avtäckandet av envars smutsiga byk, om så önskar. Men det företag som tillhandahåller tjänsten jag använder kan knappast beskyllas för att vara uppfinningsrika, uppdaterande eller nogräknande i deras val av färdiga templates som blogganvändaren kan välja mellan, för att personlighetsanpassa sin blogg. Därför gav jag mig ut på tidigare okänt vatten i jakt på gratis bildredigeringsprogram på nätet.

Kort var min jakt! Första sökträffen var från en sida som heter phixr.com. Där fanns det ganska många effekter och andra verktyg för att editera sina bilder, så jag laddade upp första bästa för att testa på dess kapacitet. Inget världsomvälvande, men nog för att väcka mitt intresse att pilla fram en hyfsad header till bloggen.

Ber dock om ursäkt till min söta vän och läsare K, då jag vet att hennes favoritdelar på människokroppen knappast innefattar dess nedre extremiteter. Dessutom omålade naglar. ;)

Året 2008 - sköna maj välkommen

2009-01-05T09:17:00.005+01:00

Maj månad påbörjades med en resa norrutöver. J fick för första gången uppleva det karga landskap som format sin ardennerhona of choice:

I två dagar befann vi oss i den lappländska skogen där vi bodde i en vedeldad stuga utan el och vatten. Idealiskt sätt att spendera tid med svärfadern för första gången, horrå. Men hur kan man bättre bonda än diskuterandes hur eld görs upp på tidseffektivast sätt?

Året 2008 - mars och april

2009-01-04T19:48:00.005+01:00

Mars var en månad av extensivt uppsatsskrivande och hårdragande i förtret. Vi var dock skarpa donnor som gick i mål med fina betyg. Resten av månaden ägnades åt spexutövande då endast en månd återstod till premiären. Jag förvärvsarbetade in absurdum, som hotellreceptionist samt passinstruktör.

April då. Vi satte upp spexet Röde Orm på Dunkers kulturhus. Jag spelade titelrollen och hade jäkligt roligt medans. Trots en ofattbar värme i min utstyrsel som var en salig blandning av skumgummi, polyester, extra stoppning fram och bak, skägg, yvig peruk, vikingahorn, pälsiga vinterkängor och pälsprydd tunika. Mycket av ovan intryckt i en minimal kroppsstrumpa.
Spexet blev iallafall en succé och det sades av åtskilliga ha varit det roligaste helsingborgsspexet någonsin. Go us!

Året 2008, delen ett.

2009-01-04T14:00:00.007+01:00

Nu då vi har kommit några dagar in på det nya året ska jag ta tillfället i akt att sammanfatta det förra. Ett år som har varit väldigt viktigt för mig då jag kom till en massa kloka insikter, och hade mighty fun längs vägen!

Året firades in på vackra ön Ven i många glada vänners sällskap. Då året 2008 föddes stod vi alla längs öns kustremsa överspanandes fyrverkerier från den danska såväl som den svenska kustsidan. Den fina starten banade sedan väg för ett oförglömligt år.

Januari gick förbi rätt fort. Jag, E och Å påbörjade arbetet inför "B-uppsatsen", så det var mycket skola, metodinläsning och akademiskt krafs. En av mina bästa vänner från mallistiden visade sig bo och leva i Helsingborg så medelst vin och långa samtal insåg vi återigen hur sjukt bra vi kommer överens.

Sömnen blev bristande i denna månad då J spexrepade i Lund till sent varje kväll, så de ljuva samtalen fick således pågå långt in på småtimmarna.

Februari blev en resandets tid. Den första helgen var det spexhelg på okänd ort med Helsingborgsspexet, för att elda igång årets produktion Röde Orm. Två andra resor hanns med. Syster och jag fick några fantastiska dagar i London, med föga annat på schemat än musikaler och sightseeing. We will rock you och Avenue Q fick inleda min londonmusikalfaiblesse.

Dagen efter hemkomst från London var det dags för nästa huvudstad; Budapest. Söta E, Å och jag förlade vårt fältarbete inför B-uppsatsen där. Minns med terrorblandad förtjusning långa sessioner då vi smög utanför termalbadet Gellerts entré, för att samla ihop enkätsvar från förbipasserade surmulna ungrare samt hugade turister. Detta utan att bli påkomna av badets personal som vi var övertygade ville suga vårt blod. Men så minns jag även hur vi sitter ute i ett snöande Budapest, i 38-gradigt vatten, omgivna av vackra byggnader och schackspelande skäggprydda män på badet Schezceny. Underbart. Fick mig en beundrare också, en "alternativbegåvad" kille som visade sin gunst genom att hoppa runt mig med sin flytbräda.

Ljuv jul och liten lirare

2009-01-03T19:56:00.005+01:00

Den sextonde dagen i december åkte jag upp mot mina barndomstrakter. Här fick jag njuta i fulla drag av snö, umgänge med föräldrarna, snötäckta vidder, långa promenader, god mat och allmänt välmående.

Den artonde kom min älskade syster upp och tillsammans gav vi oss våghalsigt in i en träningsperiod av rang. Det styrketränades,

pilatesbollades, steppades, pumpades. OCH. Jag upptäckte min nya kärlek inom träningsbranschen. Det som jag saknat under den tid då min träningslusta legat i malpåse och undrat vad fasen som hänt med vårt tidigare så lukrativa samarbete. Jag upptäckte yogan.

Ååh yoga. Hann med tre pass under vistelsen i Boden och de effekter jag märkte av under den korta tiden har eldat igång mitt tärningsbegär på icke väntat sätt. De kommer tillbaka nu, meningen, känslan, motivationen, motiveringen och lusten. Det känns underbart!

Jag hann även med att träffa mina underbara högstadiekompisar. Viss ava dem har jag inte sett på tio år, andra

har det "endast" dröjt fem. En av dem har ett barn och den andra på väg, en har en nykläckt sötpalt på 2,5 månader och en har den första i maggen. Trots dessa nya viktiga inslag i livet pratade vi på som förr, anekdoter berättades och vi skrattade rått men hjärtligt åt förehavanden ma

n hade för sig på det glada fjortistalet. En oerhört värdefull kväll för mig och jag tackar ömt alla deltagande.

Julen firades med hela min familj, det vill säga syster, mamma, pappa och jag. Vi firade som så många gånger förr, men första gången på länge. Det var trevligt att ha alla samlade igen.

Kolla in charmknösus på bilden ovan. Alla Kirunas kvinnliga newborns, watch out. There's a new boy in town. Så duktiga S och J har varit med att skapa en sådan guldklimp!

Toppluvetäckt lyxlirare

2008-12-18T10:32:00.004+01:00

Äter min dagliga, essentiella och livsupprätthållande portion havregröt. Nothing new there. Men jag ler snett då jag återigen ser att klockan är förbi halv elva. Man kan tro att jag var ute och testade bodensisk puls igår med tanke på det sena uppvaknandet. Nähä. Såg på teve och läste lite bok. Pratade med J och somnade sött innan tolv (ett). Lever helt enkelt jullovslivet till max. En fantastisk känsla att nyduschad efter träning krypa upp bland filtar i soffan med några bitar exklusiv, mörk choklad. Titta ut genom fönstret och skåda hur mörkret lyses upp av all gnistrande snö.. (poetry alert! Moving on..)

Idag är en extra bra dag. Gårdagens träning frammanade lite träningsvärk i min arma lekamen och alla ni som känner mig mer än ytligt vet att det är få kroppstillstånd som behagar mig mer.

Ny dust idag i form av styrketräning och afro power dance. Kan dock känna av avsaknaden av en tjugo kilo fylligare rumpa på sådana klasser. Lite halm och lera på golvet, färgstarka kläder i vävda material och ett lejon som stryker förbi.

Syster kommer upp hit idag också. Välkommen, min träningskamrat.. muahaha!

Bild från www.eemed.com

Den norrländska serviceandan

2008-12-17T13:21:00.002+01:00

Något som gör mig lika glad varje gång jag återvänder till min barndoms mark är hur förbaskat bra norrlänningar är på service. I södra Sverige och i större städer så känns den ofta opersonlig. Ofta är säljaren väldigt tillmötesgående och trevlig, men den där känslan av uppriktigt uppsåt känns frånvarande. Professionell service i all sin ära, men det går inte upp mot den norrländska.

Skälet till min plötsliga hemlandseufori var när jag precis ringde till Step In här i Boden. Jag berättade min situation att jag är häruppe i två veckor för att fira jul. Jag hade väl väntat mig att få betala per träningstillfälle då jag inte hade något intresse av att lösa medlemsskap eller köpa månadskort. Att köpa enstaka tillfällen kostar ofta upp emot 100 kronor. Då syrran och jag ska träna our tushies off hade ju det varit ett helt fantastiskt dåligt alternativ. Lika dåligt hade ett annat vanligt förekommande tjänst hos gymmen varit - ett tiokort för 800-plus kronor.

Döm om min förvåning och stora glädje då de erbjuder hemvändarkort! Två veckor till det facila priset av 285 kronor. Ett sådant klockrent erbjudande som är helt anpassat efter konsumenternas (läs: mina) behov och viljor!

Lite köprätt nu. Men tro mig att bodensiska rumpor tillika denna helsingborgska dito kommer att skakas frenetiskt på kvällens danspass!

White Christmas

2008-12-17T11:13:00.002+01:00

Norrbotten sviker aldrig. Åsynen som mötte mig då jag stegade ut ur ankomstterminalen på Luleås flygplats var förvisso blötsnö men då vi anlänt till Boden låg snöhögarna vita och praktfulla längs gatorna. Det var dock plusgrader så jag och pappa fina goldens lekte lite snöbollsapport. Sjukt trist att de aldrig ville slänga till mig bara..

Den obligatoriska snöskottningen har redan avklarats. Syster brukar säga att vara hos pappa är mer som att vara på arbetsläger med helpension än att vara på en paus från vardagen, men då har hon också varit här under måla-om-hela-huset- och bära in/klyva/stapla-tre-kubikmeter-ved-säsongerna. Turligt nog har jag nästan uteslutande varit här under ojojoj-mycket-i-skolan-nu-säsongerna som gör att jag måste begrava mig i böcker, ehrm.

Var uppe sent igår och snyftade stilla (läs: hulkade okontrollerat) till Titanic. Blir lite kär i både Jack och Rose varje gång. Det resulterade i att jag la mig väldigt sent och sov till halv elva idag. Försök slå den jullovskänslan! Synd bara att det nu återstår endast dryga timmen av dagsljus..

Hemma på vår gata i stan..

2008-12-15T08:10:00.004+01:00

..pysslades det då aldrig då jag var ung! Syrran åkte skidor och spelade boll, jag hoppade högt, sprang fort eller ryktade staketen baktill i hopp (tro?) om att det var en riktig häst. Men pyssel förekom inte.

Döm då om min förvåning över denna nya värld av pyssel jag har hamnat i. Några flickor i ett av mina "umgäng" inte bara hobbypysslar då tråksträngen slår på, de går på silversmideskurser, ullgarvarmöten, workshops med "the pyssel it-crowd" und so on. Det är väldigt intressant att sitta bredvid dem och slås av deras kreativitet. Nå, i denna nya värld pysslar även jag och det har faktiskt utmynnat i lite hemmagjort julpyssel som finns på väggar, bord och längst in i köksskåp (ehrm, vissa gör sig bäst utom synvinkel..).

Igår var det då dags för la grande finale i pysslarnas saison-haute, pepparkakshusbyggstävlingen! Av sex tävlande par försvarade vi oss skapligt med en fjärdeplats. Vi försökte kanalisera vår inre frustration mot sockerklet och knåp och det utmynnade i en ond tomte, helt befriad från fejksnö och smarties. Beskåda resultatet:

Ser nu fram emot att göra min egen tolkning av påskharen gone wicked.

Imorgon bär det av till Norrland. Oh the joy!

Lyckligt lottad.

2008-12-13T14:19:00.002+01:00

Just nu är det svårt att inte känna sig lyckligt lottad.

Blev väckt av ett luciatåg imorse. Våra fina vänner E och J ringde på väldigt tidigt på morgonen. Vi låg fortfarande och sussade. Mer eller mindre sött ska tilläggas, med tanke på den sena hemkomsten kvällen innan. Jag fortfarande med sminket på och kläderna förstrött avskalade vid sidan av sängen. Vi kunde inte för vår värld komma på en legitim anledning som någon skulle kunna ha för att ringa på så tidigt på morgonen så vi låg kvar i godan ro. Efter de ringt på mobiler och helt resolut sagt "släpp in oss" så fick de skrida in.

Och vilket inskridande sen! J med levande ljus i håret, vit pressad särk och med det fina röda bandet ordentligt knutet i midjan. E vid sin sida, med struten på plats och levande ljus i handen. Sedan fick vi underhållas av tvåstämmigt i en femton minuter och bjöds sedan på glögg och pepparkakor i det egna köket.

Vänner av guld!

Jag är lite impad av att de tog sig upp så tidigt med tanke på kvällen innan. B och jag hade gjort iordning ett julbord av dignitet som vi bjöd det tolvmannastarka "järngänget" på. Samma gäng träffas cirka en gång i månaden och äter gott och skålar friskt. Trevlighetsrekord slås varje gång.

Sitter här en lördag. Tvättar, lyssnar på julmusik. Vi gör ingenting särskilt just nu men ändå känner jag mig som den lyckligaste tjejen i världen.

GAP-analys

2008-12-11T09:35:00.003+01:00

Tro mig. Jag hade hellre förkovrat mig i den kvalitetsmodell inom service management som rubriken antyder, men jag ska få en helt annan typ av gapanalys utförd idag.

Ska till tandläkaren.

Första gången på tre år.

Är lite ödmjuk inför uppgiften faktiskt då tandläkaren för tre år sedan sade att det snart var dags att dra ut visdomständerna på grund av, jaa arbetsbrist i tuggandet eller något. Men kan det verkligen anses vara saklig grund att dra ut gaddarna?!

I bästa fall får jag iallafall ett coolt klistermärke alternativt en blåprickig tandborste efteråt som tack för samarbet(t)et. Tror dock att jag kommer att lämna Bjuv idag (Bjuv dessutom!) med en betydligt bittrare eftersmak..

Bild från http://aboutdentalinplant.com

Big pimpin.

2008-12-10T23:28:00.003+01:00

Jag är inte en tjej som inte lämnar lägenheten förrän varenda hårslinga ligger korrekt. Ej heller lägger jag betydande uppmärksamhet till färgkoordinerade kläder, väl anpassade acessoarer och snitsiga smycken. Men:

OJ vad syster och jag ägnade oss åt egopimp igår!

Vi började med ett steppass på Gerdahallen. Det var en vikarie som höll i passet och vi alla som någonsin har instruerat vet om den vånda som det för med sig. Att vicka på en populär instruktörs pass kan få den mest självsäkre instruktören att skälva i trikåerna. De pimpinetta flickorna nere på golvet (speciellt de som aaalltid står på sin bestämda plats) står mentalt med armarna i kors och väntar bara på att "the new kid on the block" ska sjabbla till det.

Jag log mot henne och såg tillmötesgående ut (tror jag). Men hon lämnade även en tolerant gamegamling som jag lite mer att önska. Det var en fortsättningsklass och då ska man ju även som inbiten stepräv få något ordentligt att bita i. Men då koreografin överstiger instruktörens kapacitet att instruera och vara pedagogisk, då är det bättre att trissa ner på piruetterna och kvartsbeatmovesen. Jag kollade runt i salen under passet och det var många som bara stod bakom sin stepbräda och kliade sig i hårbotten. Många gick helt resolut och hämtade sig en bodybar och ställde sig längst bak och gjorde axelpress. Tyckte lite synd om tösen.

Efter det testade jag ett fighterstyrketräningsprogram på mig och syrran som jag fått av en tränare (programmet alltså, inte syster). Tror hon hatade mig lite efteråt. Vi körde omvartannat så jag vilade då hon körde, och vice versa. Efter två set, då hon vilade sig med händerna på knäna med tung andhämtning, sa jag "duu, jag bara måste gå och hämta en tyngre stång..". Hoppas hon redan hade hunnit köpa en julklapp till mig. På stängt köp och med bytesfel.

Nå. Nu tog gymvistelsen över detta inlägg helt. Men det är ju så kul med träning! Då maxlängd per blogginlägg redan är uppnått så avslutar jag med att säga att kvällen avslutades med nagelfilar, grönt magiskt-jox-té, kardemummabullar (för att skölja ner téet då), kroppsskrubbar, lermasker, fotbad, hårinpackning.. Den kvällen låg inte en slinga fel då jag lade mig. Och det kändes ju rätt gött..

Ränderna går aldrig ur.

2008-12-08T18:50:00.002+01:00

Mina mer trogna läsare av bloggen vet hur jag mången gång har fajtats mellan tid lagd för engagemang/aktiviteter/ansvar/förpliktelser och att den tiden sedan har gått i klinch med önskad tid för mig själv, vänner, pojkvänner (ehrm, fast i singular), mig själv och jag. I höstas gjorde jag en oerhört viktig gallring i vad jag ville göra, rensade bort en hel del och blev kvar med en så aldrig tidigare skådad halvtom kalender. Hade slut på motivation till att instruera klasser och lade det således på hyllan och har inte lett ett pass sen i maj. Höll en låg profil i stadens spex och slutade i kören. Var visserligen med i ett spex i Lund på under höstens gryning men det tog bara full time i två veckor.

Visst fyllde jag min tid med annat! Då kom jag ju på den formidabla idén att jag skulle plugga 200%. Det är jag färdig med nu och har gjort det med minst sagt flygande färger vilket jag är glad och stolt över. Men.

Det saknades något. Att känna sig i ett sammanhang. Att under naturliga former träffa sina vänner och föra något mot ett gemensamt mål. All min tid gick åt studier och att fortsätta ha det bästa förhållandet någonsin. Men saknaden efter min sociala sfär i Helsingborg gjorde sig alltför påmind. Jag började sent under hösten träffa mina vänner betydligt mer igen. Jag var tillgänglig, fikade, promenerade, pratade och det var helt underbart. Jag hade fått den där pausen från allt som jag behövde.

Men det märks så väl att jag är en sådan som engagerar sig, som fixar, donar, är med, driver, följer. Och för första gången vet jag samtidigt om vad mina begränsningar är. Jag väger alla mina ja:n på guldvåg och ser om de passar in i det intrikata mönster av tidigare okej då:s.

Idag blir det ytterligare ett ja. Men den håller jag på lite till.. :)